Försvarsmekanismer
Om någon slår dig är det klart att du försvarar dig, eller hur? Nästa gång en liknande situation dyker upp kanske du till och med kan förebygga det där första slaget eftersom du minns hus visan gick sist. Det gör jag i varje fall. Jag vet att det är många fler än jag som har samma infekterade syn. På förhållande. Man har blivit lurad förut och har många i sin omgivning som blir/har blivit det vilket gör att man har svårt att släppa alla murar. Går hellre miste om något underbart än att ta risken, right?
Well, jag kunde inte låta mig själv gå miste om det här. Trots allt vad mitt förnuft sa: "He's leaving, you're gonna get hurt". Nej nej nej, tänkte jag och trodde att jag skulle kunna hålla det på en "lagom" nivå. Det finns inte något sådant som "lagom" när det gäller kärlek. Kärlek är kärlek, det är det som gör den så underbar. Kärlek går helt enkelt inte att kontrollera, den följer hjärtat.
Jag är jävligt kräsen när det gäller förhållande, inte heller är jag typen som hånglar upp någon när jag är ute och festar. Visst, jag gillar att träffa nytt folk och knyta kontakter - men det är på vänskapsnivå. Jag letar fel. Konstant. Med oro för att bli lurad igen, vare sig det gäller vänner eller killar, så vill jag ligga ett steg före. Jag är van vid att kunna förutse vad som komma skall. Dessutom har jag en förmåga att vända och vrida på allt som sägs/görs så att det blir negativt för mig själv oavsett hur verkligheten är. Jag är så inställd på att det inte går, att jag helt enkelt får allt att passa min bild. Förvisso handlar det om att jag skämtar, men bakom de skämten ligger min rädsla. Rädsla för att bli lämnad, framförallt rädsla för att bli lurad. Alla luras inte, alla är inte svin. There are good guys left. But hey, he's leaving...
För ett par veckor sedan hade jag det extremt körigt. På jobbet krockade vi, jag hamnade i onödig incident och min provanställning var på väg att gå över till fast. Krocken var inte så farlig, incidenten var förvisso pinsam men det är bara att inse - vi gör alla misstag. Provanställningen var inget jag egentligen behövde oroa mig för, och hade heller inte gjort det förut, men sådär sista veckan var det lite för påtagligt. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på att tiden börjar ta slut. Fredag kväll och ledig helg. "Jag ska bli full!" Kompisarna undrade ifall pojkvännen skulle komma, men honom tänkte jag minsann inte fråga - jag skulle bara supa o dansa. Jo, visst, det var ju inte alls som så att jag var ledsen över att han snart ska försvinna och ville glömma? Har aldrig tidigare förstått mig på personer som super i syftet att glömma, problemen är ju kvar dagen efter också... Det var inte förrän senare som jag förstod att det var just därför som jag också ville supa, för att glömma. Det gav inte så värst bra resultat. Kvällen i sig är det enda jag lyckades glömma. Minnesluckorna hånskrattar. Mitt i princip enda minne är att pojkvännen såklart kom till undsättning och att vi satt utanför Tivoli och jag storgrät. Över det faktum att han ska åka, över det faktum att han är en bra kille, över det faktum att han inte kommer subba och såra vilket hade underlättat nu när han åker...
Igår var det fredag igen och inget jobb som väntar. Istället för att vilja supa eller vilja glömma kände jag mig bara helt off och ville krypa under täcket för att komma undan. Träffade på min Onkel, älskade Onkel. Är det något som inte stämmer, även om jag inte själv är fullt medveten om det, så märks det när jag träffar honom. Hans trygga famn får det att brista för mig. Det var precis vad som hände igår. Det är inte bara för att tiden börjar ta slut, utan på någon konstig vänster är det också för att jag vet att han uppriktigt bryr sig och att jag uppskattar honom till max. Alltså lite glädjetårar också om man nu kan uttrycka det så. Han är och har alltid varit min fasta punkt, min riktiga trygghet, min Onkel. Här behövs inga murar eller försvarsmekanismer - här behövs bara kärlek.
När jag sedan kom hem flyttade grannens fest över till min lägenhet och här var full kalabalik till två på natten. Jag gick ut och satte mig på en bänk. Jag låg på min uteplats. Jag ville komma undan, men det var rätt svårt när festen var här. Ville heller inte kasta ut folk för varför ska deras roliga ta slut bara för att jag är off? Det hade liksom inte hjälpt om de gick, jag hade inte blivit gladare på något sätt. Det var snarare bara väldigt skönt att ha goda vänner i närheten även om inte jag var på världens mest happening humör. Fick världens sötaste sms, som fick mig att börja gråta igen, lite senare på kvällen: "Det finns bara en sak jag älskar mer än dig, det är att få vara din onkel" Om inte det är guld värt - så säg!
Well, jag kunde inte låta mig själv gå miste om det här. Trots allt vad mitt förnuft sa: "He's leaving, you're gonna get hurt". Nej nej nej, tänkte jag och trodde att jag skulle kunna hålla det på en "lagom" nivå. Det finns inte något sådant som "lagom" när det gäller kärlek. Kärlek är kärlek, det är det som gör den så underbar. Kärlek går helt enkelt inte att kontrollera, den följer hjärtat.
Jag är jävligt kräsen när det gäller förhållande, inte heller är jag typen som hånglar upp någon när jag är ute och festar. Visst, jag gillar att träffa nytt folk och knyta kontakter - men det är på vänskapsnivå. Jag letar fel. Konstant. Med oro för att bli lurad igen, vare sig det gäller vänner eller killar, så vill jag ligga ett steg före. Jag är van vid att kunna förutse vad som komma skall. Dessutom har jag en förmåga att vända och vrida på allt som sägs/görs så att det blir negativt för mig själv oavsett hur verkligheten är. Jag är så inställd på att det inte går, att jag helt enkelt får allt att passa min bild. Förvisso handlar det om att jag skämtar, men bakom de skämten ligger min rädsla. Rädsla för att bli lämnad, framförallt rädsla för att bli lurad. Alla luras inte, alla är inte svin. There are good guys left. But hey, he's leaving...
För ett par veckor sedan hade jag det extremt körigt. På jobbet krockade vi, jag hamnade i onödig incident och min provanställning var på väg att gå över till fast. Krocken var inte så farlig, incidenten var förvisso pinsam men det är bara att inse - vi gör alla misstag. Provanställningen var inget jag egentligen behövde oroa mig för, och hade heller inte gjort det förut, men sådär sista veckan var det lite för påtagligt. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på att tiden börjar ta slut. Fredag kväll och ledig helg. "Jag ska bli full!" Kompisarna undrade ifall pojkvännen skulle komma, men honom tänkte jag minsann inte fråga - jag skulle bara supa o dansa. Jo, visst, det var ju inte alls som så att jag var ledsen över att han snart ska försvinna och ville glömma? Har aldrig tidigare förstått mig på personer som super i syftet att glömma, problemen är ju kvar dagen efter också... Det var inte förrän senare som jag förstod att det var just därför som jag också ville supa, för att glömma. Det gav inte så värst bra resultat. Kvällen i sig är det enda jag lyckades glömma. Minnesluckorna hånskrattar. Mitt i princip enda minne är att pojkvännen såklart kom till undsättning och att vi satt utanför Tivoli och jag storgrät. Över det faktum att han ska åka, över det faktum att han är en bra kille, över det faktum att han inte kommer subba och såra vilket hade underlättat nu när han åker...
Igår var det fredag igen och inget jobb som väntar. Istället för att vilja supa eller vilja glömma kände jag mig bara helt off och ville krypa under täcket för att komma undan. Träffade på min Onkel, älskade Onkel. Är det något som inte stämmer, även om jag inte själv är fullt medveten om det, så märks det när jag träffar honom. Hans trygga famn får det att brista för mig. Det var precis vad som hände igår. Det är inte bara för att tiden börjar ta slut, utan på någon konstig vänster är det också för att jag vet att han uppriktigt bryr sig och att jag uppskattar honom till max. Alltså lite glädjetårar också om man nu kan uttrycka det så. Han är och har alltid varit min fasta punkt, min riktiga trygghet, min Onkel. Här behövs inga murar eller försvarsmekanismer - här behövs bara kärlek.
När jag sedan kom hem flyttade grannens fest över till min lägenhet och här var full kalabalik till två på natten. Jag gick ut och satte mig på en bänk. Jag låg på min uteplats. Jag ville komma undan, men det var rätt svårt när festen var här. Ville heller inte kasta ut folk för varför ska deras roliga ta slut bara för att jag är off? Det hade liksom inte hjälpt om de gick, jag hade inte blivit gladare på något sätt. Det var snarare bara väldigt skönt att ha goda vänner i närheten även om inte jag var på världens mest happening humör. Fick världens sötaste sms, som fick mig att börja gråta igen, lite senare på kvällen: "Det finns bara en sak jag älskar mer än dig, det är att få vara din onkel" Om inte det är guld värt - så säg!
Kommentarer
Trackback
