Majlinos

Ovisshet är också rätt illa. Det är alltid jobbigt när man inte vet, ett negativt besked är bättre än inget alls. Då vet man åtminstone vad som gäller och får en chans att anpassa sig till det. Fast ibland vill man helt enkelt inte veta. Eller veta vill man ju, men att ställa frågan, det är det man inte vill. Av rädsla för det där negativa beskedet.

För att dra en extrem parallell så tänk dig att du plötsligt känner en knuta någonstans. Oron för cancer kommer direkt, men du intalar dig själv att det inte någon fara - doktorn behöver ju inte känna och klämma, det är ju inget ändå. Skulle du väl gå till doktorn måste du förbereda dig på risken att du har cancer. Förvisso hade det varit riktigt skönt att få höra att det verkligen inte är någon fara, men tänk om... Tänk om det är cancer då?! Du stannar hellre kvar i din egen lilla värld en stund till.

Så kändes det för mig. Många undrade vad som kommer hända, vad händer nu när han flyttar? I början var svaret lätt, cynikern i mig sade bestämt att distans-whatever är inget för ett par som just träffats. Fast ju längre tiden gick desto osäkrare blev jag. Osäker på hur jag vill ha det, osäker på hur han vill ha det. Framförallt osäker på om jag verkligen ville veta svaret. Ibland är det bättre att ta vara på tiden och tillfället än att tänka för långt fram och planera, så jag lät helt enkelt bli att ta upp det. Jag ville inte ta upp det. Ville inte riskera att förlora allt i förtid. Den extrema parallellen till cancer återkommer - varför förstöra innan tiden är slut, varför tänka längre än man måste och framförallt - varför ständigt vara så förnuftig och i behov av kontroll? Carpe diem. Gör det bästa av det du har, här och nu, ta vara på tiden, du vet aldrig när det är för sent.

Å andra sidan är det oviljan att prata om det som har fått mig att bli ledsen. Ovissheten som slukar mig. Nu råkade det ju bli så att känslorna tog överhand och vad jag till en början såg som något otänkbart för ett såhär "nytt" förhållande, blev plötsligt mitt enda alternativ. När jag inte vet hur framtiden ser ut så gör jag ständigt misstaget att anta att det sämsta kommer hända och tar ut sorgen i förtid. På så vis blir jag åtminstone inte negativt överraskad. Det hade jag inte behövt göra i det här fallet. Förvisso har vi pratat lite löst om det förut, om ledighet och besök. Men idag föll allt på plats. Vissa saker vet man bara, det behövs inga jobbiga diskussioner eller ord överhuvudtaget. Blicken sa allt, det handlade definitivt inte om tårar och avslut! <3