Majlinos

Jag är orättvis.

När jag inte får det jag behöver så blir jag ledsen. Jag tar ett steg tillbaka. Varför ska jag stå blottad, när jag är den enda som är där. Som försöker. Till sist intalar jag mig att det är lika bra att ge upp. Låta bli att hoppas. Sluta vänta.

Biip biip* Där kom visst det jag hoppats på. I drygt fyra dagar . . .

Jag är kall och rentav elak i mitt försvar av mig själv. Jag är mänsklig, okej? Som ett sista försök att återfå min stolthet. Relationer handlar om att våga blottlägga sig själv. Svälja sin stolthet. Dela med sig. Inte dra sig undan. Då krävs tillit. Kommunikation. Engagemang.


Men hur många gånger ska man låta sig själv stå där och bli besviken? Vågar man verkligen ta chansen? Bara för att jag är rädd att bli sårad - så ger det väl inte mig rätten att såra andra? Undrar vilket som skrämmer mig mest egentligen - insikten om att jag inte kan låtsas som inget och istället vara tacksam (varför skulle jag egentligen?) eller insikten om att det nog alltid kommer vara såhär  t y s t . . . Å andra sidan, så är det väl bättre att vara ärlig än att låtsas? Fast man kanske inte ska vänta in i det längsta innan man säger nåt? Kanske borde man försöka förhindra att det går för långt? Ska man behöva det?!

---

Nu till något annat, fast ändå lite samma sak: Det förflutna är här för att stanna. Är det inte lika bra att acceptera det då? Istället för att kyligt kämpa för att stänga det ute? Jag vet inte. Men det är onödigt att vara elak. Förlåt.