Reserverad
Ofta när jag knyter nya kontakter är jag till en början relativt reserverad. Jag är mer för att lyssna än för att prata. Mer för att låta andra öppna sig än att göra det själv. Det tillåter mig att känna trygghet, jag slipper undrar om jag sagt för mycket eller betett mig fel. Fast är det en person som jag redan i förväg vet att jag inte kommer stöta på någon mer gång så är det en helt annan sak. Då vågar jag bjuda på mig själv redan från början och är inte rädd för att dela med mig av min sjuka humor.
Om det handlar om personer som jag kommer träffa igen vill jag inte att de ska gå därifrån med fel intryck av mig. Därför är jag tyst. Å andra sidan är det just fel intryck de går därifrån med då - eftersom jag egentligen är allt annat än tyst. För mig tar det ett tag innan jag vågar vara mig själv. Jag vill känna mig för så jag vet att det är okej innan jag tar för mig. "När du vill testa djupet i en flod, använd inte båda fötterna!" Får jag känslan av att den andra personen och jag inte riktigt drar jämt så behåller jag helt enkelt masken på. Jag vet, jag vet - jag kan gå miste om mycket genom att göra så. Många roliga människor. Fast jag intalar mig själv att jag vinner på att inte tillåta mig själv att bli utlämnad. Dumt. Inget annat än dumt. Eller jo, fegt också.
Däremot är det en helt annan sak att på riktigt släppa in andra och öppna mig. Det gör mig sårbar. Sårbar på riktigt. Om jag delar med mig av mitt liv och mina verkliga känslor, så finns risken att andra drar nytta av detta. Jag är medveten om att risken inte är så stor, men är ändå rädd att det ska hända. Det räcker med vetskapen om att någon annan vet saker om mig som de inte borde ifall något går snett. Det är nog där den egentliga rädslan ligger - brustna relationer. Både vänskap, familj och kärlek.
Under en period i början av förra året spenderade jag enormt mycket tid med en vän till mig. Vi hade filmkvällar, sov över o delade det mesta man kan tänka sig. Trots att relationen varit lite knackig tidigare. Jag övertalade mig själv att ge en ny chans, att på nytt släppa in. Det fungerade fint i ett par veckor, eller var det en månad? Minns inte riktigt. Sen plötsligt blev det sämre än någonsin förr. Inga förtroliga samtal, inga myskvällar och framförallt inget gemensamt... Ingen vilja från någons sida att dela med sig. Hade den intensiva tiden ihop gjort att vi tröttna på varandra? Absolut inte. Jag blev lämnad utan förvarning. Det svider!
När man är tillsammans med någon och ger denna någon en andra chans - då gör man inte det egentligen. Man fortsätter vara tillsammans men det förtroende som en gång fanns är brutet och man är väldigt försiktig med att bygga upp det igen. Man väntar på något sorts "bevis" på att det är tryggt att återigen dela med sig. Varför är man inte lika restriktiv när det gäller vänner? Varför gör man aldrig slut? Varför litar man på dem på nytt? Låter sig ledas in i en tro om att allt kan bli bra igen - istället för att ge upp när det är hög tid för det?
Nej nej nej, behåll det gamla som får dig att vara reserverad i nya relationer. Istället för att ge upp, gå vidare och skapa nya relationer. Man vill liksom inte släppa taget helt, för det kan ju kanske bli bra igen. Kanske blir personen sig själv igen? Fast egentligen är det väl klart att alla ska utvecklas och förändras... Även jag?
Om det handlar om personer som jag kommer träffa igen vill jag inte att de ska gå därifrån med fel intryck av mig. Därför är jag tyst. Å andra sidan är det just fel intryck de går därifrån med då - eftersom jag egentligen är allt annat än tyst. För mig tar det ett tag innan jag vågar vara mig själv. Jag vill känna mig för så jag vet att det är okej innan jag tar för mig. "När du vill testa djupet i en flod, använd inte båda fötterna!" Får jag känslan av att den andra personen och jag inte riktigt drar jämt så behåller jag helt enkelt masken på. Jag vet, jag vet - jag kan gå miste om mycket genom att göra så. Många roliga människor. Fast jag intalar mig själv att jag vinner på att inte tillåta mig själv att bli utlämnad. Dumt. Inget annat än dumt. Eller jo, fegt också.
Däremot är det en helt annan sak att på riktigt släppa in andra och öppna mig. Det gör mig sårbar. Sårbar på riktigt. Om jag delar med mig av mitt liv och mina verkliga känslor, så finns risken att andra drar nytta av detta. Jag är medveten om att risken inte är så stor, men är ändå rädd att det ska hända. Det räcker med vetskapen om att någon annan vet saker om mig som de inte borde ifall något går snett. Det är nog där den egentliga rädslan ligger - brustna relationer. Både vänskap, familj och kärlek.
Under en period i början av förra året spenderade jag enormt mycket tid med en vän till mig. Vi hade filmkvällar, sov över o delade det mesta man kan tänka sig. Trots att relationen varit lite knackig tidigare. Jag övertalade mig själv att ge en ny chans, att på nytt släppa in. Det fungerade fint i ett par veckor, eller var det en månad? Minns inte riktigt. Sen plötsligt blev det sämre än någonsin förr. Inga förtroliga samtal, inga myskvällar och framförallt inget gemensamt... Ingen vilja från någons sida att dela med sig. Hade den intensiva tiden ihop gjort att vi tröttna på varandra? Absolut inte. Jag blev lämnad utan förvarning. Det svider!
När man är tillsammans med någon och ger denna någon en andra chans - då gör man inte det egentligen. Man fortsätter vara tillsammans men det förtroende som en gång fanns är brutet och man är väldigt försiktig med att bygga upp det igen. Man väntar på något sorts "bevis" på att det är tryggt att återigen dela med sig. Varför är man inte lika restriktiv när det gäller vänner? Varför gör man aldrig slut? Varför litar man på dem på nytt? Låter sig ledas in i en tro om att allt kan bli bra igen - istället för att ge upp när det är hög tid för det?
Nej nej nej, behåll det gamla som får dig att vara reserverad i nya relationer. Istället för att ge upp, gå vidare och skapa nya relationer. Man vill liksom inte släppa taget helt, för det kan ju kanske bli bra igen. Kanske blir personen sig själv igen? Fast egentligen är det väl klart att alla ska utvecklas och förändras... Även jag?
Kommentarer
Trackback
