Majlinos

Jag har tänkt på det hela dagen. Varför blir man svartsjuk egentligen?

Är det rädsla och osäkerhet i sig själv, som många hävdar?

Eller handlar det om "revir", "mitt och ditt"?

Är det egoism - det vill säga ovilja att dela med sig?

Eller är helt enkelt brist på tillit?

Hmm.

Jag har inte kommit fram till mycket, men delar gärna med mig av dagens tankegångar.

Min "svartsjuka" handlade tidigare om rent realistiskt tänkande, att ibland låta den inre rösten få göra sig hörd och magkänslan styra. Att inse sanningen, fast inte tillräckligt för att få grepp om helheten. Mitt ogillande vände sig dessvärre mot alla dessa kvinnliga kontakter istället för mot honom. Till sist fick jag nog men fortfarande lade jag mycket av skulden på dem. Bestämde mig för att själv alltid backa (mer än nödvändigt) så fort jag fick indikationer på att någon redan var upptagen. Det tog lång tid innan jag på riktigt erkände var det verkliga problemet låg. Eller snarare hos vem. Det svider att inse hur naiv man kan vara. Hur hemskt komplicerat ett förhållande faktiskt kan vara...

Vad handlar det då om numera? Jag låter magkänslan få tala, ständigt. Lite för ofta ibland. Vanan, slentrianen, rutinen - det är vad som skrämmer mig. Reagerar jag för starkt bara för att det brukade vara så? Antagligen. Ändå vet jag att detta är långt mycket hälsosammare och att jag utan tvekan inte reagerar på samma sätt som förut. Jag behöver inte, det finns ingen orsak. Det som finns är ärlighet. Jag behöver bara få bekräftat det uppenbara, få känna mig önskvärd. Kanske är jag naiv igen, men magkänslan säger att jag inte är det. Det jag blir störd av är nog möjligheten. Jag saknar den, andra har den. Ofta och nära. Sällan och långt borta - det är jag.

Monogami är min grej. Fast det handlar inte om en ovilja att dela med sig, så länge det inte är på fel sätt. Fel sätt är nog det mest svårdefinierade uttrycket här. För vem bestämmer när det är på fel sätt och vem har egentligen vetskap om när det är fel sätt? Ibland kan något så oskyldigt som en konversation vara på fel sätt. Fast det är rätt sällan. Dock har jag varit med om det... Allting handlar om vad tanken bakom är. Okej, inte allting - men mycket. Jag menar inte att sex med någon annan någonsin kan vara på rätt sätt, nej nej - det finns gränser! Jag kan ta ett färskt exempel då det delades ut en del pussar. Jag var där, jag råkar bara inte minnas det :P Men varför skulle jag ta illa vid mig, när jag vet att det inte finns något dolt eller konstigt dem emellan. Så länge jag får mest av kakan så är jag nöjd! ;)


Det känns som att det här är ett ämne man kan prata om i evigheter, det är ganska nyanserat, subjektivt och väldigt abstrakt. Allt annat æn en landskapsmålning - eller hur pappa? :P