Knäckt ?
What is already broken can only get better.
http://www.youtube.com/watch?v=P8iFzjL4yv4&feature=PlayList&p=20F26CE4767497E3&index=9
Medicin: lekfullt och tröstande.
Krav, press och måsten. Jag vill ha det enkla, det okomplicerade, det lekfulla, det underbara. Minsta lilla hinder och jag tänker "meck". Sedan tar jag två steg tillbaka. Fast egentligen finns det inget meck, ingen press. Allt som finns är tålamod. Ingen som stressar, pressar eller kräver. Ingen som tar för sig av något som inte bjuds på. Kraven finns hos mig själv.
Det känns som om jag bakar en muffin som aldrig blir klar. En muffin som kom ut döbakt och som jag snabbt kastade tillbaka in i ugnen som för att rädda den. Bättre blir det i varje fall inte. Ibland får man helt enkelt nöja sig. Eller börja om. Börja om får jag nog göra. Backa bandet åtminstone.
Från början var det så himla wow. Uppskattande, utforskande, ömsesidigt. Jag kände mig verkligen het. Åtrådd. Attraktiv. Jag vågade vara allt som jag ville eller saknade. Jag kompletterade mig själv. Det var underbart. Jag var underbar. Det var fem jävla år sedan ! Det har bara gått utför sedan dess. Nu senast var jag allt annat än uppskattad (det märktes i varje fall inte) och hade definitivt inte något ömsesidigt utbyte. Stelt, själviskt och "bara för att". Nervositet och okunskap yttrade sig som totalidiotiska hån och ett ännu dummare påklistrat superego. Samtidigt föll min självdyrkan i marken ...
Är det därför jag tar avstånd nu ? Det är i varje fall inte på grund av några seglivade känslor. Snarare förvärrade rädslor. Att bli tagen för given. Inte uppskattad. Kan jag falla ännu längre ? Fasar jag för fler hån ? Ännu ett superego ?
Det är så mycket enklare att stå vid sidan om och se på. Se på medan livet passerar. Jag önskar det trygga, lekfulla och enkla åter. Platoniskt och utan krav på avancemang. Då kan jag omöjligt falla lägre. Det känns verkligen som att jag inte har något alls att erbjuda just nu. Och det gör mig lite arg. På mig själv. För att jag lät hans idioti etsa sig fast. För att jag lät hans omogenhet styra. Å andra sidan - utan att riskera att falla lägre - så kan jag omöjligt resa mig igen. Och jag går miste om något som säkert är så underbart, avslappnat och upplyftande. Orkar inte tänka mer.
http://www.youtube.com/watch?v=P8iFzjL4yv4&feature=PlayList&p=20F26CE4767497E3&index=9
Medicin: lekfullt och tröstande.
Krav, press och måsten. Jag vill ha det enkla, det okomplicerade, det lekfulla, det underbara. Minsta lilla hinder och jag tänker "meck". Sedan tar jag två steg tillbaka. Fast egentligen finns det inget meck, ingen press. Allt som finns är tålamod. Ingen som stressar, pressar eller kräver. Ingen som tar för sig av något som inte bjuds på. Kraven finns hos mig själv.
Det känns som om jag bakar en muffin som aldrig blir klar. En muffin som kom ut döbakt och som jag snabbt kastade tillbaka in i ugnen som för att rädda den. Bättre blir det i varje fall inte. Ibland får man helt enkelt nöja sig. Eller börja om. Börja om får jag nog göra. Backa bandet åtminstone.
Från början var det så himla wow. Uppskattande, utforskande, ömsesidigt. Jag kände mig verkligen het. Åtrådd. Attraktiv. Jag vågade vara allt som jag ville eller saknade. Jag kompletterade mig själv. Det var underbart. Jag var underbar. Det var fem jävla år sedan ! Det har bara gått utför sedan dess. Nu senast var jag allt annat än uppskattad (det märktes i varje fall inte) och hade definitivt inte något ömsesidigt utbyte. Stelt, själviskt och "bara för att". Nervositet och okunskap yttrade sig som totalidiotiska hån och ett ännu dummare påklistrat superego. Samtidigt föll min självdyrkan i marken ...
Är det därför jag tar avstånd nu ? Det är i varje fall inte på grund av några seglivade känslor. Snarare förvärrade rädslor. Att bli tagen för given. Inte uppskattad. Kan jag falla ännu längre ? Fasar jag för fler hån ? Ännu ett superego ?
Det är så mycket enklare att stå vid sidan om och se på. Se på medan livet passerar. Jag önskar det trygga, lekfulla och enkla åter. Platoniskt och utan krav på avancemang. Då kan jag omöjligt falla lägre. Det känns verkligen som att jag inte har något alls att erbjuda just nu. Och det gör mig lite arg. På mig själv. För att jag lät hans idioti etsa sig fast. För att jag lät hans omogenhet styra. Å andra sidan - utan att riskera att falla lägre - så kan jag omöjligt resa mig igen. Och jag går miste om något som säkert är så underbart, avslappnat och upplyftande. Orkar inte tänka mer.
Bit mig i benet G !
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du fega som låter skenet bedra - är du kvar ?
Trackback
