Majlinos

Hur svårt kan det vara ?

Ni känner varandra sedan en tid tillbaka, nu ses ni regelbundet och relativt ofta. Det är inte direkt så att ni sitter i vars en ända av soffan, eller ryser till av obehag av den andres beröring. Tvärtom så är ni ganska så närgångna och den närheten är enbart gemytlig och trygg. Det är avslappnat och öppet när ni ses. Det är aldrig tråkigt, utan jämt något på gång. Är det inte bus så är det bråk. Ligger ni inte i en klump och skrattar åt varann så är det du som tjurar för att han tog i lite för mycket när ni syskonkärleksbråkade. Det går ganska så snabbt över, även om den tråkigt platoniska känslan av syskonkärlek kvarstår lite längre. När ni inte ses så saknar du hans sällskap.


När ni ses känner du ingen som helst press till att något måste hända, inga som helst krav på avancemang. Inte ens en fjuttig liten mespuss. Ibland känner du heller inte någon som helst lust till det. Medan du andra gånger känner hjärtat dunka hårdare, temperaturen stiga, nervositeten komma krypande och en oförneklig lust att bara trycka upp honom mot väggen och hångla loss. Vad är problemet då - vad hindrar dig ? Rädd för att inte möta förväntningarna ? Rädd för att förstöra världens just nu bästa umgänge ? Övertygad om att världens bästa umgänge inte vore fullt så lockande längre om det avancerade ? Ovilja inför att binda upp dig ?

Vart tog din initiativförmåga och sexdrift vägen ? Dags för tomatövningar kanske...

Eller så trivs du helt enkelt alldeles utmärkt med den nivån det är på nu. Lekfullt, kravlöst och högst vänskapligt.