Majlinos

När insatsen och riskerna ökar har jag den dåliga vanan att resignera. Älskar att knyta nya kontakter och bara ha kul. Så fort det finns något mer än "tillfälligt" bakom så blir jag plötsligt rädd. En tillfällig kontakt kvittar det egentligen om man kommer överens med eller inte. Det kvittar vad de tycker om dig, för du kommer aldrig behöva uppleva deras besvikelse. En tillfällig kontakt får mig inte att vilja överanalysera allt som sker. En tillfällig kontakt får mig att lysa upp och vara mig själv.

Så snart det finns något mer seriöst bakom så drar jag mig tillbaka, blir nästanpå blyg. Jag vet att jag har något att förlora på det hela. En kollega. En vän. En kille. Vill inte göra fel, vill inte säga något fel. Vill inte vara för på och inte heller för avvisande. Vill vara perfekt. Ingen är perfekt. Det är något inom mig som sätter igång. Som om jag håller ett vakande öga på mig själv och är redo att rycka in när som helst. Tänker för mycket, pratar för lite, delar inte med mig.

Jag är rädd för att tillåta mig själv att tycka om någon som jag sedan kan förlora. Det är så livet är, jag vet. Utveckling och ombyte. Det är skrämmande. Skrämmande att påbörja något som riskerar i att sluta med att motparten inser att jag inte var så intressant/rolig/hajpad som jag först verkade. Riskera att bli lämnad. Det är mycket enklare att vara ensam, vänja sig vid det och inte behöva vara rädd för att bli lämnad. Men man missar så ofantligt mycket då !


Av någon orsak blir jag äckligt nervös om jag träffar någon ute. Är jag ute är jag helt inställd på att ha roligt för kvällen, skratta med så många som möjligt. Tillfälligt. Inga besvikelser. Inga förväntningar. Jag är snygg. Jag känner mig snygg. Tänk sen när de träffar vardagsmalin ? Seriös, ansvarsfull, analyserande, lagomsöt med glasögon. Det är läskigt och jag känner mig totalt utlämnad varje gång det sker. Föredrar att träffa folk första gången när jag är vardagsmalin och sedan ge dem en positiv överraskning istället ;) Fast jag vet att det är dumt. Dumt att förutsätta att alla andra är ytliga. Ytliga, alltid pratglada och på gott humör (vilket ingen är).

---

En av mina söta vänner träffade jag faktiskt på en fest, som en tillfällig kontakt. Vi umgicks, skrattade och hade hur roligt som helst ! Av någon orsak så fortsatte vi prata efteråt och jag lyckades låta bli att överanalysera. Jag gjorde henne inte besviken. Tjejen som kallade "lillen" och vinkade med lillfingret mot mig. 

Den kärleksfulla kvinnan som tog med mig hem när jag strandade i Göteborg. Släppte in mig i deras hem, till deras familj, till värmen och gemenskapen. Som fick mig att känna tillit på en gång, utan att tveka. Sonen som är lätt att umgås med och accepterar vardagslivet utan att tveka. Familjen underbar :)

Det är insidan som räknas. Förvisso, men om man ser utsidan först så kan man alldeles för lätt bli besviken på vad man förväntade sig finna på insidan. Jag älskar mina undantag, de visar att det finns hopp. Att jag borde fortsätta gå emot min rädsla. Våga öppna mig. Vara mig själv - både rolig, och seriös. Både pryd och snuskig. Både ordentlig och slarvig. Både smart och blond. Både snygg och vardagslagom.

Be brave!