Knock-out
Så lång tid jag har spenderat på att vänta. Vänta på honom. Vänta på hans bekräftelse. Vänta på ett erkännande. Den ultimata bollen är kastad i min riktning !
Jag är häpen, fundersam, ambivalent och förlamad. Jag hade gett upp. Bestämt mig för att acceptera det faktum att det aldrig kommer ske. Acceptera hur oönskad jag är. Övertala mig själv att det är hans förlust. Intyga att jag mår bra ändå.
Blipp* X har skickat en vänförfrågan till dig.
Det är alldeles för enkelt. Facebook underlättar för mycket. Tillåter allt. En person som inte vill kännas vid min existens på riktigt har letat upp mig på Facebook. En person som, om jag har tur, visar mig svagt intresse under ett par veckor. En person som alltid lyckas försvinna lika fort som han återkom.
Troligen orsaken till varför jag inte är alltför villig att släppa in nya bekantskaper - jag är övertygad om att de kommer försvinna snart igen. Orsaken till varför jag har problem med att öppna mig, vara mig själv och tillåta mig själv att lita på en annan människas genuina intresse för mig. Orsaken till varför jag är övertygad om att jag är ointressant och tråkig. Mannen som jag ofrivilligt låtit påverka hela mitt liv.
Kanske mår jag sämre än vad jag tillåter mig själv att inse. Eller känns det bara fel att inte sörja den eventuella förlusten. Vad vill han? Han är som en trägen pojkvän som inte vill ge upp. Som envisas med att tränga sig på gång på gång för att återfå lite kontroll. Jag vill men ändå inte.
Jag säger inte att det är enbart hans skuld att han försvann ur mitt liv. Det finns saker jag inte vet, saker som vägrat omtalas. Saker jag alltid undrat. Det finns också saker jag med säkerhet vet. Han är en vuxen man. Han har en fri vilja. Han besitter förmågan att ständigt dra sig ur igen. Kanske är han osäker precis som jag, men vilken nytta gör han i mitt liv om han bara ska blåsa hopp i mig för att kunna ta bort det igen? Vad tillför han som jag saknar? Ett godkännande jag inte fått.
Inget mer. Jag har inte bara en, utan två, män som figurerat fäder i mitt liv. Han råkar bara vara min biologiska pappa. Utan tvekan kan jag säga att min biologiska morfar och Onkel betytt ofantligt mycket mer positivt för mig ! De har funnits där för mig under hela min uppväxt. Lärt mig saker och ställt upp när de behövts. Onkel är mer far för mig än vad han någonsin varit...
Just som jag börjat ta allt lite mindre seriöst. Börjat tänka mer vad jag vill, vad som känns rätt för tillfället och försöker att inte tolka in för mycket eller tänka för långt fram. Inte tänka så mycket på vad som förväntas av mig och om jag gör andra nöjda.
Blipp* så var jag tillbaka på ruta ett igen. Tack ?
Jag är häpen, fundersam, ambivalent och förlamad. Jag hade gett upp. Bestämt mig för att acceptera det faktum att det aldrig kommer ske. Acceptera hur oönskad jag är. Övertala mig själv att det är hans förlust. Intyga att jag mår bra ändå.
Blipp* X har skickat en vänförfrågan till dig.
Det är alldeles för enkelt. Facebook underlättar för mycket. Tillåter allt. En person som inte vill kännas vid min existens på riktigt har letat upp mig på Facebook. En person som, om jag har tur, visar mig svagt intresse under ett par veckor. En person som alltid lyckas försvinna lika fort som han återkom.
Troligen orsaken till varför jag inte är alltför villig att släppa in nya bekantskaper - jag är övertygad om att de kommer försvinna snart igen. Orsaken till varför jag har problem med att öppna mig, vara mig själv och tillåta mig själv att lita på en annan människas genuina intresse för mig. Orsaken till varför jag är övertygad om att jag är ointressant och tråkig. Mannen som jag ofrivilligt låtit påverka hela mitt liv.
Kanske mår jag sämre än vad jag tillåter mig själv att inse. Eller känns det bara fel att inte sörja den eventuella förlusten. Vad vill han? Han är som en trägen pojkvän som inte vill ge upp. Som envisas med att tränga sig på gång på gång för att återfå lite kontroll. Jag vill men ändå inte.
Jag säger inte att det är enbart hans skuld att han försvann ur mitt liv. Det finns saker jag inte vet, saker som vägrat omtalas. Saker jag alltid undrat. Det finns också saker jag med säkerhet vet. Han är en vuxen man. Han har en fri vilja. Han besitter förmågan att ständigt dra sig ur igen. Kanske är han osäker precis som jag, men vilken nytta gör han i mitt liv om han bara ska blåsa hopp i mig för att kunna ta bort det igen? Vad tillför han som jag saknar? Ett godkännande jag inte fått.
Låt mig presentera (utan trumvirvel!) min biologiska pappa.
Inget mer. Jag har inte bara en, utan två, män som figurerat fäder i mitt liv. Han råkar bara vara min biologiska pappa. Utan tvekan kan jag säga att min biologiska morfar och Onkel betytt ofantligt mycket mer positivt för mig ! De har funnits där för mig under hela min uppväxt. Lärt mig saker och ställt upp när de behövts. Onkel är mer far för mig än vad han någonsin varit...
Just som jag börjat ta allt lite mindre seriöst. Börjat tänka mer vad jag vill, vad som känns rätt för tillfället och försöker att inte tolka in för mycket eller tänka för långt fram. Inte tänka så mycket på vad som förväntas av mig och om jag gör andra nöjda.
Blipp* så var jag tillbaka på ruta ett igen. Tack ?
Kommentarer
Trackback
