Majlinos

Varför ska alla vara så typiskt tråkigt svenska?

Ingen som kan se en i ögonen och le när man möts, ingen som låter en sitta brevid på bussen, ingen som kan starta ett samtal med någon de inte redan känner, en rädsla för att hälsa på bekanta då de kanske inte känner igen en. Vad är det vi är så rädda för? Jag säger vi eftersom jag själv inte alltid är så mycket bättre...

Är det pinsamt att skapa nya kontakter? Är vi så egoistiska att vi hellre låter andra stå än släppa dem innanför vårt säkerhetsavstånd? Förvisso vill man ju inte att någon ska stå och olla en i röven i kassakön på ICA - men på bussen har man ju ändå var sitt säte.

Vi är rädda för främlingar, men ändå har majoriteten inga problem med att spela hög musik som hörs utanför hörlurarna (om ens sådana bärs) eller kaxigt blåsa cigarettrök på icke-rökare omkring. Prata högt och tydligt på bussen så att alla andra hör - men är det någon som skulle reagera så tjuvlyssnar de givetvis. Ta plats och synas, men skulle någon lägga märke till oss undrar vi vad deras problem är.

Tog bussen upp till Stockholm igår och kom i god tid som alltid (eller ja, snarare 5 minuter innan avgång). I nästan alla dubbelsäte satt EN person, som omtänksamt nog placerat sin väska på sätet brevid. Det här var långfärdsbuss utan platsreservation. Jag skulle bli mycket förvånad om det visade sig att någon av alla dessa supersvenskar betalt för två platser... Frågade en tjej, som givetvis även hon hade väskan brevid, om jag kunde slå mig ner där. Hon tittade ganska vänligt upp, men såg ändå besvärad ut. "Ähh, skit samma" sa jag och slog mig istället ner längst bak i mitten. Först att dö !! Hade en kille på var sida om mig, som självklart även de hade väskor på sätena brevid - för att slippa sitta intill en annan människa.

Jag smackade upp mitt handbagage på hatthyllan och lät bli att säga något otrevligt till killarna. Det verkade som om de flesta av oss reste solo. I sju timmar. Ändå var det ingen som verkade det minsta intresserad av att ha lite roligt. Prata, dela erfarenheter, spela nåt spel. Sju timmar på bussen blev precis lika trist som jag blivit varnad för. Svårt att bara skylla ifrån sig, för jag bjöd väl inte direkt själv in till något heller - men nog lockande när alla stirrar rakt fram med en hand på väskan i sätet intill. Det skriker om dem att de inte vill bli störda, att de inte är intresserade av någon annan än sig själva. Varför kan inte buss vara roligt ??

Så kom vi då till Jönköping där den ena grabben gick av och jag givetvis flyttade in till fönstret. Det dröjde inte länge innan ett äldre asiatiskt par placerat sig brevid mig. Luktandes underbar fiskolja och halvbränd hud kunde jag inte önskat mig mer. Fast det fick jag - hennes arm då hon läste tidningen över mina ben. Fortfarande höll jag tyst - lönt att tjafsa med äldre asiater som ska ha så himla mycket respekt...

Nåja, i Linköping rusade de fram till ett ledigt två-säte och jag kunde äntligen andas lite. Min lycka varade inte länge. Istället kom det på en miljon studenttjejer. Som om de inte var tillräckligt glada över att sluta skolan, skulle de till på köpet åka utomlands. Bruden som placerade sig intill mig var väldigt artig och söt, men sen kom resten som var glada, högljudda och mest pratade alkohol. Jippie, jättespännande. Slet upp min bok och hörlurarna som fått vila i väskan under den tidigare så lugna bussresan. Hjälpte det? Nej. Hennes ettriga röst sökte sig in i mina öron ändå. Två och en halv timme...

Varför är det såhär? Vi vill inte släppa in andra människor. Vi vill inte säga ifrån när någon annan beter sig illa. Konflikträdsla kan det omöjligt vara, eftersom vi inte tar hänsyn till våra medmänniskor. Sveriges nationaldag på lördag - känns det lönt att fira vårt typiskt svenska beteende ?!