Majlinos

Kärlek är flyktigt. Mer flyktigt än man faktiskt vill förstå. Det du såg senast du tittade kanske inte längre ser likadant ut. Det är just det som gör kärlek så spännande. Och oberäkneligt. Tänk om du tittar så sällan att du missar detaljerna. Vad du ser är kanske resultatet medan andra upplever vägen dit. Lågan flackar men är allt annat än beständig. Vardagen börjar bli förutsägbar och den skrämmande slentrianen har letat sig in. Långsamt, långsamt försvinner glöden, men du märker inget förrän det är alldeles mörkt. Och alldeles för sent... Du låter det hända.

Plötsligt handlar ett förhållande inte längre om relationen utan om vana och plikt. Förväntningar som måste levas upp till, saker som ingår. Laga mat, diska, tvätta och städa. Jobba, komma hem utmattad men ändå orka. Umgås, prata, aktivera sig, skratta och ha sex. Lyssna och vilja dela med sig. Vardagen ni delar och tryggheten ni känner. Tryggheten som ni tror att ni lever i är egentligen det mest otrygga av allt. Det är som rysk roulette, frågan är bara vem som vågar. Vem som vågar ta steget bort från måsten och tillbaka till livet.


Minns ni? Hur ni skrattade ihop. Satt uppe hela natten och pratade. Delade med er av livet och varandra. Tyckte att allting den andra sa och visade var intressant. Tyckte det var roligt att göra saker för den andra bara för att få se glädjen i ögonen. Lät tanken på det där leendet få dig att le under tiden isär. Saknade famnen så snart du lämnade den. Önskade att det för alltid skulle vara lika underbart. Det är det inte. Verkligheten gör sig påmind... Det kommer aldrig någonsin bli så bra igen som det var i början.

Du tror att hon bryr sig om det du vill visa. Det som du tycker är så spännande. Det gör hon inte. Antingen förstår hon inte eller så vill hon inte förstå. Kanske förstår hon men hade inte kunnat bry sig mindre. Märker du inte det? Glöm inte att titta ibland, för att se om något har förändrats sedan sist du tittade. För att se om lågan verkligen flackar. Är det så svårt att vara lite uppmärksam? Kanske vill inte du heller längre. Kanske vill du bara slippa vara den som "får skulden" och "sårar". Krävs det verkligen en tredje person för att någon av de två ska våga ta steget? Kan det inte räcka med en själv?


Räcker det inte att bli tagen för given, varken bli uppskattad eller sedd? Är det inte tillräckligt att man inte längre pratar med varandra - eller än värre: inte har något att säga varann? Räcker inte insikten om att man inte har något gemensamt och vill helt olika saker? Erkännandet om att du tappat intresset och viljan är inte långt borta. Men steget till att göra slut är långt.

Du är rädd för att ångra dig. Du är rädd för att ångra att ta steget bort och inte kunna gå tillbaka igen. Du är rädd för att göra ett misstag, att ta fel beslut. Det är underligt - att orsaken till att man stannar i en relation som skapar ständig ångest är att man är rädd för att ångra sig. Du är rädd för ensamheten som det innebär. Du är rädd att det här är den bästa relationen du någonsin kommer ha. Du är rädd för att byta ner dig. Du är rädd för att inte ha vänner att falla tillbaka på och du är rädd för att inte klara dig själv.