Majlinos

Försvarsmekanismer upphör aldrig att förvåna mig, eller för den delen skrämma mig. Är det bara jag i hela världen som fungerar såhär? När någon är på väg att trilla ut från mitt liv, eller snarare min vardag - så löser jag det hela genom att stänga dem ute. Inte låta dem ta plats, inte låta dem få insyn. Tror att jag skyddar mig själv. Tror att det är enkelt.

http://www.youtube.com/watch?v=D2Rgu8qXSzg&feature=channel

Tycker jag att någon under en längre tid hör av sig dåligt, eller inte berättar saker som jag önskar att jag fick vara en del av - så börjar jag bete mig likadant. Kyligt och sällan. Eller går det upp och ned. Varför? För att inte själv behöva sitta med lång näsa och undra vad som sker. Tillåt aldrig dig själv att hamna i ovisshet. Ligg alltid ett steg före. Sick.

Har förstått det, varje gång man satsar så riskerar man att förstöra det som finns. Skrattet ni delade på festen blir plötsligt ett tvång att ses och engagera sig. Du inser att det här personen inte var riktigt så ball som du först trodde - eller än värre: den andra personen når den insikten om dig! Är det kanske det du är rädd för? Att någon annan ska bli besviken på dig? Är det just det du vill undvika?

Brud.

Det är inte meningen att vara så kall. Det bara blir så. I tron att det skulle förändra något. I tron att det skulle kunna göra saknaden mindre. Tankeverksamheten mindre övertagande. Vardagen enklare. Vardagen som plötsligt är helt splittrad. Vardagen som är helt självisk, där ingen annan ingår. Där ingen annan släpps in. Vardagen som man inte vet något om. Någon är inte så stor del i ditt liv som du önskar. Antingen för att personen själv inte kan, eller för att du inte låter personen. Lösning? Stäng av än mer för att slippa bli sårad. Resultat? Du blir sårad med en gång istället.

Någon försöker inte vara en så stor del i ditt liv som du önskar. Någon anstränger sig inte så mycket som du hade velat och du känner dig inte uppskattad. Varför? Ingen som vet. Brist på intresse. Brist på engagemang. Brist på erfarenhet, åtagande och insikt !? Då stänger du ute. Är du känslokall eller bara mänsklig? Är det meningen att man ska stänga av för att saknaden inte ska bli för stor?

I vanliga fall saknar jag väl inom vissa gränser. Önskar att avståndet var mindre och umgänget mer frekvent. Men till sist, så slutar jag tänka på det. Låter bli att höra av mig, fösöker inte få till en träff. Lägger på sätt o vis ned. Sen när man väl ses igen, då måste man ju börja om från början - bygga upp allt igen. Är det egentligen sunt? Hur mycket sundare är det å andra sidan att enbart sakna, då uppslukas man ju.

 

Har jag låtit mig uppslukas? Humöret är i botten, energin låg och jag känner mig allmänt opepp. Jag skulle ju inte bli besviken! Ska man berätta att man är besviken? Att allt måste byggas upp igen? Ska man tillsammans inse det faktum att man glidit ifrån varandra? En gång var jag med om det - men det hjälpte inte, konstaterandet fanns där från bådas sida. Men ingenting förändrades. Vi har bara fortsatt glida isär. Det är synd på vad som brukade vara en så fin vänskap.

För att få mig att le. För att få mig att lägga grunden igen. Och vilja fortsätta placera stenar där. Det behövs inte mycket. Jag är rätt lätt egentligen. Det behövs bara lite oftare.

Underbara människor finns i mitt liv och kommer alltid finnas. Om vi så varken ses eller hörs på en månad, så är allt som vanligt när så väl sker. Det är varken krystat eller framtvingat. Det bara är. Upplevde det senast nu i veckan faktiskt. Återsåg ett underbart gäng som jag inte träffat på för tok på länge. De är så öppna, varma och omtänksamma att man omöjligt kan sitta med  a l l a  murarna uppe. Där finns trygghet.

Trygghet är nog just det jag saknar för att våga vara öppen. Våga fortsätta. Vill inte kämpa i onödan. Vill inte dela med mig för att kort därefter upptäcka att det inte var välkommet. Safety first, som de invigda säger... Å andra sidan - vilken sorts garantier kan egentligen jag erbjuda?!

Svår ? ahh ja!

http://www.youtube.com/watch?v=G3DhrmL_YTI&feature=related