När ensamheten tränger sig på ...
Jag är typen som njuter av mitt eget sällskap. Som ibland inte kan bärga mig till att få komma hem till tystnaden och lugnet. Utan tvekan behöver jag verkligen min ensamhet. Min egen-tid. Kanske är det för att jag träffar så många människor varje dag på jobb, för att jag måste prata och hålla humöret uppe. Fast så vitt jag kan minnas har jag alltid varit såhär.
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
Kommentarer
Postat av: Sandra
Du är aldrig ensam, sötnos! Vi leker alltid, trots att vi inte alltid är med varandra! :D
Postat av: Anna
vem är Farmerboy? :P
Trackback
