Närhet...
okej, så har man då väl bestämt sig för en sak. Då ångrar man sig givetvis. *suckar* om jag åtminstone själv kunde bestämma mig för något och sedan hålla mig till det - tänk vad mycket enklare allt hade varit!
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
Kommentarer
Trackback
