Majlinos

Jag vill inte veta. Varför tvingar du mig att inse sanningen? Lär dig acceptera verkligheten istället, det blev jag tvungen till i början. Minns den övergivna känslan jag fick när jag först hörde att du var upptagen. När du motvilligt erkände det. Jag som trodde... Bättre att få reda på det innan det var för sent i varje fall.

Den sämsta jävla kärleksförklaring jag har fått. Troligen kommer den ligga i topp resten av mitt liv. "Du är så trög, du är så jävla dum i huvudet om du inte fattar - riktigt blond" Ja, tack älskling, precis vad jag ville höra ! Jag har fattat, men jag vill inte godta det. Ville fortsätta tro att det var min inbillning, förhoppning och dumma önskan om den ultimata komplimangen. Eller - är det verkligen det ?

Vill man verkligen åtrås av någon som är upptagen? Till vilken nytta? Samvetet är för stort för att någonsin ta ett steg längre. Jag har inte där att göra. Inte han heller tydligen... Var han så brutal i sitt ordval för att han är frustrerad? Han har ingen rätt att vara frustrerad. Det är inget pucko vi snackar om, så troligare är väl snarare att han var så brutal för att han visste att det skulle ge resultat. För att han vet vad det påminner mig om, och att jag inte klarar av det. Ett enkelt sätt att få mig att lyssna. Ofrivilligt, tomt och i tårar. Men jag lyssnade åtminstone...

Därefter följde          t o t a l          förvirring.

---

Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så många som beter sig såhär. Som inte trivs med vad de har, men ändå stannar. Stannar tills de är säkra på att de har någon annan som väntar. Är ni så rädda för att vara ensamma att ni hellre är i dåligt sällskap? Patetiskt är vad det är. Är den du är med just nu "näst bäst" och du bara råkar ha hittat den som skulle göra dig hel? Vad är det som garanterar dig att du blir hel? Ingenting. Inte ett jävla piss. Jag kan nästan lova dig att livet skulle bli svårare och tristare. Ofta är det längtan som vi gillar, inte resultatet. Längtan tillåter oss att drömma.

Egentligen är det ju bara logiskt. Hittar man någon som man fungerar bättre med än den man för tillfället är tillsammans med, ska man ju inte stanna. Det är inte snällt, det är att luras. Det är verkligen inte lojalt för lojalitet bör väl gå hand i hand med ärlighet? Jag har alltid tyckt att det är hemskt förut. För några veckor sedan fick jag höra följande av en kille, som blivit lämnad för en annan, det som fick mig att förstå: "Vadå, ska hon stanna med mig fast hon inte vill!?" Men jag tycker fortfarande det är så jäkla respektlöst att gå direkt - varför vara med någon som man egentligen inte trivs så pass mycket med att man slutar leta? Sen kan man förvisso inte styra över allt här i världen, så shit happens.

Det finns en person i min närhet som åtminstone två gånger i sitt liv lyckats. Lyckats luras. Innan du låter din nuvarande förstå att det är helt över, ser du till att hitta en ny. Samtidigt som du försöker snärja denna nya tjej anstränger du dig för att "lappa ihop det" med din förra. Allt för att inte stå utan varken närhet, sällskap eller sex. Det vore ju för hemskt. För varje ny lägenhet är det en ny tjej. För varje ny tjej fortsätter jag förvånas av både ålder, personlighet och intelligens. Hur lyckas han? Vad är det som gör honom så speciell? Vad är det som gör oss så naiva? Det är så uppenbart, frågan är bara om man vill se det eller inte. Jag valde att se det. Andra... Har tyvärr valt att leva i blindo.

---

Men varför kände du dig tvungen att göra mig till den andra? Lägga bollen hos mig.  F e g t. Jag kommer inte anstränga mig, inte ens försöka. Jag vill inte vara den andra. Du gjorde mig till någon jag inte vill vara. Inte just nu i alla fall.