Majlinos

Falsk marknadsföring. Så har jag länge kategoriserat smink. Eller försökt skyla över en dålig tilltro till mitt eget utseende. Att placera en mask över sitt eget jag - hur får det andra att reagera när masken en dag inte finns där?! Springandes iväg, tänkte jag. Över finnar och rodnad hud.

 

Som liten ordnade jag alltid med mitt eget hår, förvisso lärde jag mig mycket och hade kul - men när jag ser tillbaka så kan jag ju bara konstatera att det såg ut därefter ;) Jag slogs jag en del med killarna i klassen som yngre. Det var lättast så helt enkelt. Inte så mycket tankar... Även som äldre har jag ofta sagt att det är enklare att umgås med killar, att det blir mindre komplicerat. Men blir det verkligen mindre komplicerat ?!

 

Förutom finnar har jag haft ganska kraftiga svettningar. Och tjejer svettas ju inte. Bajsar inte heller för den delen! Det är svårt att leva upp till alla ideal och förväntningar som ställs. Av en själv. Varför så självkritisk? Andra accepterade och kallade mig Svettsson - och gör än idag. Det är kärlek !

 

Antagligen tar jag lättare en första kontakt med killar än tjejer för att jag helt enkelt tänker som när jag var mindre - att jag är lite av en pojkflicka. Ett sorts skydd mot min egen dåliga tilltro till mitt utseende. Om jag är med killar så är det helt enkelt inte så mycket press på hur man ska se ut eller vara - för man jämförs inte med dem. Eller ska jag säga: man jämför inte sig själv med dem... Jag har länge avfärdat smink och utseende som "brudigt", för ju mindre brudig jag ser ut eller beter mig - desto mindre chans har andra (och jag själv) att jämföra mig med just tjejer. Men jag är ju en tjej !!

 

Har jobbat fyra år iförd uniform, och faktiskt njutit av det! Ingen kan ha någon åsikt om vad jag tagit på mig - för jag har inget val. Och om kläderna sitter illa så är det varken mitt fel eller ansvar att kläderna har dålig passform/fel storlek. Allt jag behövt "oroa" mig över är mitt ansikte och hår. Mascara och en hårknut. Enkelt löst - utan ansträngning kan jag heller inte bli besviken över min osynlighet. Å andra sidan har jag haft oturen att bli "jagad" av personer som vill trycka mina finnar. Finnar i ansiktet har jag alltid varit duktig på att lämna ifred, jag vill ju inte ha ärr. Men de är en del av mig. Så att låta dem vara och lysa andra i ögonen blir som ett skydd - om de är missnöjda över mitt utseende så är det ju pga finnarna. Och det kan ju inte jag hjälpa...

 

 

När jag så åter satt mig i skolbänken, och verkligen stortrivs i mitt umgänge så börjar jag tänka om. Majoriteten av min klass är kvinnor så vi kan väl säga att jag har goda möjligheter att jämföra mig. Och det gör jag ! Hur kan alla vara så mycket vackrare, ha mer utstrålning och så söta ansikten? Min garderob har tömts flertalet ggr sedan skolan började, i ett försök att sålla ut kläder som jag ändå inte känner mig fin i. För oavsett hur jag ser ut så är ju det viktiga hur jag känner mig. Och jag trivs i bekväma kläder. Bekvämt har alltid gått före snyggt !

 

Alla vill vi ha bekräftelse. Om det sen råkar vara för något klokt vi säger, något snällt vi gör, att vi är ovanligt fina (eller bara fina), bara är oss själva eller för att vår fis luktar gott så kan väl det kvitta? Det är bekräftelsen vi behöver! Jag har för mig själv ursäktat min "obrudighet" med att jag hellre blir bekräftad för mitt intellekt än utseede. Det enda jag egentligen känner är att jag vill ha något mer än bara utseende. Och det har vi ju allihopa. Bara dåliga ursäkter som ni märker... Dessutom känner jag mig fem centimeter längre varje gång jag får en komplimang, varje gång någon ser att jag ansträngt mig. Stöttar mig i att anstränga mig.

 

Jag är inte typiskt kvinnlig eller typiskt snygg. Men jag är typiskt jag. Varje gång jag får höra "aaaaarhg, tyst Malin. Du är pinsam/fel/dum!" så svider det. För det är typiskt jag. Jag har inte kläderna eller sminket, jag har min stora trut och alla associationer till sex. Vi skulle också kunna kategorisera mina stora trut och förkärlek till att associatiera till sex för min mask.

 

Vad är det egentligen jag börjat tänka om sen jag började skolan då? Jag vet inte egentligen, men något händer iaf. Det måste inte vara fult för att det är bekvämt. Efter att ha fått håret plattat för att par veckor sen och känna mig fin (+ lite daiquiri, för det skadar aldrig) så funderade jag på varför jag inte låter mig själv känna mig fin oftare? Jag kan sminka mig också - folk kommer ändå döma mig, så varför inte låta dem göra det medan jag känner mig lite snyggare? Jag är för snål för att lägga en förmögenhet på kläder, smink och liknande. Däremot går bekvämligheten före när det kommer till kvalite på smink och hudvård. Det är viktigt att vara snäll mot sin hud och kropp! Men å andra sidan så hjälper det ju inte fullt ut - finnarna finns ju där ändå. Men jag tänkte om där också, efter ifrågasättning och stöd från vänner. Varför inte tvinga en läkare att ta det på allvar och skriva ut medicin? Sedan en vecka tillbaka äter jag färgglada tabletter med ett leende på läpparna två ggr om dagen. Två gånger om dagen försöker jag. Jag ger mig själv en chans, två gånger om dagen!

 

Allt är inte utseende eller snygga kläder, men jag mår ju faktiskt bättre när jag anstränger mig lite ! För vem bryr sig om det är falsk marknadsföring - det är ju ändå inte jag som blir lurad ;)