Majlinos

Du tror att du känner någon och du tror att du vet hur de mår. Du tror att du vet hur familjen har det eller hur relationen är. Saken är den att du vet inte mer än vad du får berättat för dig. Och det är bara en bråkdel av verkligheten. Det finns de som förskönar verkligheten, som bara berättar godbitarna. De som lägger upp lyckliga statusar och romantiserande bilder på Facebook. De som ger dig prestationsångest och får dig att undra vad som egentligen är fel på dig och ditt liv. Sedan finns det den sorten som bara gnäller över allt, som aldrig är nöjda. Som vantrivs med sitt liv men inte vill göra något åt saken. Den sorten som får dig att gå hem med en känsla av tacksamhet över vad du har, och lite jävlar anamma att ta tag i det som inte fungerar.

Men… Se till dig själv nu. Har du en person i ditt liv som du kan berätta vad som helst för? En person som inte stoppat dig i ett fack och bestämt ska hålla fast vid sin bild av dig? En person som du kan vara dig själv med – hur ombytligt det än må vara? En person som inte dömer dig, en person som accepterar dig fast ni har olika åsikter och som inte ändrar uppfattning om dig för att du är ärlig? För om du kan vara ärlig mot en annan människa utan att de dömer dig, om du inte behöver censurera bort vissa delar innan du öppnar munnen – då kan du vara lycklig. Då har du någon i ditt liv som är riktigt värdefull.

Vi pratar med våra vänner, berättar hur vi har det och hur vi mår – men vi kan aldrig, någonsin, veta vad som försiggår i ett annat hem. Eller i en annan relation. Även om man delar med sig av vad som sker eller hur man mår – så är det svårt för någon annan att verkligen förstå. Dels för att de inte har samma förförståelse, de har inte varit i hela relationen själv och de vet heller inte med säkerhet hur den andra parten egentligen beter sig. Alla andra sitter bara på andrahandsuppgifter (eller bara sådant de tar del av via Facebook eller bloggar).

I livet så händer saker. Saker som man inte alltid kan styra eller ens förstå. Man får göra det som man tror är bäst, just då. Ibland för allas skull, och ibland bara för ens egen skull. Ibland är besluten bra, och ibland är de mindre lyckade - det vet man aldrig riktigt förrän i efterhand. Men man gör det som man tror är bäst. Och ibland tar man den lätta vägen, skiter i rätt eller fel och väljer enklast. För att man är så trött på att kämpa. För att man behöver få andas ut, slappna av och vila. För att man behöver få flyta med lite.

 

Det är så himla enkelt att som utomstående ta fram sin pekpinne och orda om hur livet ska levas. Men varför? Du vet ju inte. Du vet inte vad som har försiggått, all historia som delas eller egentligen vad som har hänt. Det är alltid någon som står mer sårad än den andra, det är alltid någon som är mer drivande. Så är det. Sånt är livet. Men då hjälper det inte att ”välja sida” eller hänga ut någon annan. Jag tror Facebook är en stor bov vad gäller privatliv och personlig utveckling. Vi glömmer nog bort för vems skull vi lever. Och oss själva.

Men vad har vi egentligen med andras liv att göra? Om något går snett i en annan människas liv så borde vi väl göra vad vi kan för att hjälpa dem upp igen. Alla inblandade. Utan att döma dem. Deras egna samvetskval är nog tillräckligt ändå… För det viktiga är egentligen inte vad alla andra tycker – utan vad du själv tycker. Att du inte dömer dig själv. Utan låter dig hållas. Hoppas på att allt ska ordna sig i slutändan. På ett eller annat sätt.