Majlinos

Jag har skrivit om det förr och jag lär skriva om det igen. För ovisshet är något av det värsta jag vet. Kanske är det för att jag är ett kontrollfreak. Kanske är det för att jag blev märkt. Märkt av vad jag upplevde som att bli vänd ryggen utan att förstå varför. När ingen ville berätta, förklara eller hjälpa. När ingen fick. När man var för liten för att förstå. När alla andra teg ihjäl sanningen. Eller teg åtminstone. Kanske är det en kombination av båda – att de beror på varann. Att de när sig av varandra.

Att inte veta. Hur ska man då kunna lösa ett eventuellt problem? Eller glädjas över hur bra något är? När man inte vet… Vad det är. När man inte får några raka besked. När allt som finns är en massa frågetecken, funderingar och rädslor. När intellektet inte kan fungera, för all oro tar över.

Jag hatar det. Att inte veta. Men när man väl vet då, och ser en bra lösning men låter bli. När man vill ringa, men skjuter på det. När det finns något man verkligen behöver få ur sig, men inte kan få fram. När man inte vet hur man ska börja, hur man ska välja orden eller hur man ska vara. När allt bara är en stor smet.

 

Allt är en stor smet och man vet inte var man ska börja. Men man håller på att spricka över att inte göra något. Hjärnan börjar spela upp drömmar och fantasier för att man inte vågar ta tag i det på riktigt. Man sitter på ett café för att plugga, hör ”I will wait” och blir tårögd. Trots allt det så väntar man med att ringa det där samtalet. För att man inte vet hur det kommer mottas. Eller var man egentligen ska börja. Hur börjar man när någon är i en kris eller i slutet? Hjälper det att ringa för att säga att man finns där, ställer upp och gärna gör sig tillgänglig - vet inte personen redan om det? Behöver man påminnas och få det uttalat ändå kanske? Kan man säga något annat? Nästa steg vore väl att agera. Fast man är rädd för att det inte ska vara välkommet.

Jag föredrar att veta framför att leva i ovisshet. Även om det är ett hårt besked. Även om man inte riktigt kan ta det – så vet man i alla fall. Och många besked finns det ingen bra tid att ge, de kommer suga oavsett när. Så det är lika bra att göra det. För det kan hjälpa en att klara av vardagen lite lättare och hjälpa en att hantera livet på ett bättre sätt. Men det kommer onekligen finnas stunder när det suger. När man inte klarar av det längre. Då får man ge sig själv lite utrymme. Ta den tid man behöver. Och acceptera att man sörjer. Då vet man åtminstone varför.

Plötsligt är det för sent. Plötsligt kan du inte få sagt det där du behövde få ur dig. Plötsligt kan du aldrig få svar på alla dina funderingar. Plötsligt kan du inte ringa det där samtalet längre. Plötsligt kan du inte längre agera - oavsett om det vore välkommet eller ovälkommet. Du väntade för länge. Ögonblicket passerade. Livet passerade?