Majlinos

Det sägs alltid att saker och ting är inte svårare än vi gör dem. Men när vi glömmer dem då? När vi börjar ta saker och ting för givet? Blir det inte svårare då?

 

Om inte ens de basala behoven är tillgodosedda, hur ska man då nånsin komma till ro? Hur klarar sig alla som står utan mat, värme och en säng?

 

 

Är det dem vi borde se upp till? Är det dem vi borde lära efter? Är det de som är starka?

 

Här är vi. Med alla prylar, all stress och allt att leva upp till. Deras liv går ut på att ständigt försöka tillgodose sina fysiska behov. Men de har ändå en gemenskap och en viss grundtrygghet. Enligt Maslow kunde du inte kliva upp till nästa steg om du inte hade fyllt ditt första behov. Hade han fel eller?

 

Kan man välja och vraka? Går livet i vågor, vilka trappsteg som funkar och inte? När är det dags att försöka sig på nästa steg? Kan man leva ett liv utan ambitioner? Ett liv där man nöjer sig, accepterar hur allt är och inte försöker ändra på sådant som känns fel? Det är en sak att vara nöjd - men en helt annan att nöja sig. Är all gemenskap bra gemenskap? Och är självförverkligande något man borde sträva efter?

 

Vem är viktigast - du eller människorna omkring dig? Vem tycker du det är viktigast att den mår bra? Och egentligen vet du ju aldrig om det du gör får någon annan att må bra, eller ens om du själv kommer må bra av det. Oftast handlar det om vilja och intention. Men ibland måste man våga också