Majlinos

"Det var faktiskt jävligt taskigt" snäser den unga kvinnan till flickan. Jag tänker att det är storasyster som är trött på att passa lillasyster som är en bråkig typ och nyss sparkade undan käppen för någon. Men nä, det var inte storasyster utan mamma. Lillasyster, som alltså är dotter, verkar allt annat än bråkig. Och ja - mamman sa jävligt.
 
Det fortsätter med att dottern bara tänker på sig själv. Som gick och satte sig. Jag funderar på om det finns någon äldre ombord på bussen. Det gör det inte, och de lediga platserna är dessutom många. Sen kommer förklaringen: "du vet att mamma inte kan sitta ner, du var själv med hos kiropraktorn".
 
Ge mig en paus från verkligheten! Alltså. Vänta lite här nu... Förstår jag det rätt om mamman är sur för att hon måste stå? Att hon anklagar dottern för att bara tänka så sig själv när dottern sätter sig ner? Att hon tycker att dottern gott kan stå hon med, eftersom hon själv inte kan sitta. En gång till: vem tänker bara på sig själv!?
 
Det slutar inte där heller. Dottern ser något spännande utanför fönstret och berättar och frågar. Sådär som barn gör. Glada över att ha sett något häftigt, och samtidigt fundersamma över hur det fungerar. Mamman säger förbannat åt henne att lägga av. Hotar med att hon är nära att få ett sinnesutbrott. Tösen var inte ens dryg! Hon var sansat glad, och inte heller tusen-frågor-jobbig. Hon kryper ihop, tystnar och slår ner blicken. Krymper. Om hon stänger av världen utanför kanske hon varken blir glad eller nyfiken och kan undvika att mamma blir arg.
 
Mamman sms:ar, gång på gång plingar det. Gång på gång suckar hon över att behöva ta fram mobilen igen. Dottern säger något om det vi passerar. Mamman väser fram ett svar med sammanbitna tänder (jag ryser av minnet!): "du har varit överjobbig hela dagen, håll tyst nu annars klarar jag snart inte mer..."
 
Tusan med. Hon glömde. Glömde förinta sig själv. Glömde sudda ut hela sin person till förmån för mammans lugn. Och det är inte ens ett lugn; det är bara på-gränsen-till-ett-känsloutbrott/förintande-nedtryckande-monolog. Hon glömde att vara självkritisk och ständigt censurera sig själv. Hon glömde för en sekund att hennes enda mål i livet är att inte göra mamma arg...

Vi närmar oss centralen. Jag känner plötsligt hur nervositeten och oron sprider sig ända fram till mig. Känner det magonda och alla spänningar i kroppen. Känner gråten stocka sig i halsen. Sedan hör jag ett försiktigt: "mammaaa...? Vi är framme nu". Åh fy fan! Fy fan för att gå runt och vara sådär rädd. Att behöva välja mellan att missa gå av för att mamma sms:ar och få skäll för det; eller att säga ifrån och få skäll för det. Oron över att göra mamma arg, för att man är en dålig dotter. Mamma är inte oresonlig. Det är ju dottern som är hemsk. Hon hade ju varit hemsk hela dagen. Det sa ju faktiskt mamman. Mamman som verkade osannolikt stabil och varm.
 
Alltså jag spyr! Jag spyr på att folk skaffar barn fast de inte vill. Spyr på att folk glömmer leva sitt liv på sitt sätt och istället lever efter andras förväntningar. Eller glömmer skilja på sina och sin partners drömmar. Glömmer känna efter. Sen sitter de där med en unge de inte vill ha. En unge som verkade vara gudasnäll. Gudasnäll och livrädd.
 
Jag funderar en hel del på det här med barn. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som barns spontanitet, livsglädje, påhittighet och bekräftelse. De är ärliga och härliga. Men de är också ömtåliga och formbara. I mitt liv gasar jag ibland på för mycket, har för mycket på gång samtidigt och behöver därför en chans att återhämta mig. Eller har jag bara haft en lång dag på jobb där jag träffat en massa människor och vill inget annat än att komma hem till ett lugnt, harmoniskt och tyst hem. Inte bara vill utan behöver. Jag tycker fortfarande att mina behov tar för stor plats för att ha rum för någon annans behov. Om jag har barn kan jag inte gärna komma hem och ha en dålig dag - barnen är ju där med energi. En kan ju inte gärna hålla det emot dem...
 
Ja, de har varit överjävliga en hel dag. Men och!? Är inte ungen överjävlig just här och nu så släpp det. Du kan inte straffa någon en hel dag. När det händer något så hanterar en det direkt. Sen är det bra; sen börjar man om. Det är klart att barn inte ska bete sig hur som helst. Det jag menar är att man inte kan klandra dem hur länge som helst. Som sagt, de är formbara och det är upp till föräldrarna och andra förebilder att lära dem. Inte bara genom ord utan också handling.
 
Min största rädsla är att bli som mamman idag. Mamman som trycker ned och förintar sitt barn. Kanske för att hon har mycket på jobb, en dålig relation, för höga krav på sig själv eller helt enkelt inte pallar längre. Alla kan må dåligt. Men då måste man våga erkänna det för sig själv och tillåta sig själv att be om hjälp och stöd. Jag tror att innan man skaffar barn så ska man själv känna sig stabil, någotsånär tillfreds med livet och nöjd med det man hunnit med hittills.
 
Ofta hör man folk säga: "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv". Jag skulle vilja modifiera det lite och istället säga: "du kan inte ta hand om någon annan om du inte tar hand om dig själv". Om jag ser till att sova tillräckligt, äta ordentligt, träna några gånger i veckan, ha ordning hemma och ge mig själv möjlighet att bara njuta av lugnet - då mår jag bra. Då vill jag gärna vara social och träffa andra. Då har jag ork att ses och energi att ge. Lust att ses och inte bara ännu en sak att hinna med. Då har jag tålamod.

Jag vet inte vad jag är mest orolig över när det gäller barn. Att de ska kväva mig och hindra mig från att göra det som jag vill; eller att jag ska vara en hemsk mamma som förstör dem... Mamman som ingen vill vara. Mamman som fick mig att stiga ombord på tåget med en tung känsla. En tomhet, ett tvivel. Ett skrikande behov efter en bamsig kram. En såndär bamsig, genuin, spontan och känslofylld kram som oftast bara barn lyckas med...

Mamman jag inte vill vara, eller: mamma vill jag inte vara?