Majlinos

Med omsorg har jag valt ut ett av de gamla brevpapperna från mormor och Morfar. Det enda alternativet för denna kärleksförklaring.

 

Det finns en massa saker jag vill säga, erfarenheter som jag vill dela med mig av. För mig känns det stort att få förtroendet att vara din fadder. Ett tag tänkte jag ”oh nej, förväntas jag vara en förebild nu? Jag som fortfarande är i en process med mig själv”. Sen kom insikten till mig: att vara en förebild betyder inte att en är perfekt, alltid mår bra eller är helt säker i sin person. För att kunna vara en förebild krävs det att en har ett schysst förhållningssätt till livet och hur förutsättningarna ständigt ändras. En förebild är genom livet genuin – sann – mot sig själv och andra. Med samma förståelse och förlåtelse mot sig själv, som en med lätthet visar andra.

 

Lejonkungen, där ”Circle of life” är en del av soundtracket, är en fantastisk film. Den ska jag visa dig någon gång! I filmen tittar Simba på stjärnhimmeln med sin far Mufasa, som säger:

 Bildkälla: https://aminoapps.com/c/disney/page/blog/day-6-a-quote-that-inspires-you/3WEL_mEYiBuGJMv2kYvmJLVwWQvVeXaLLx5 (hämtad 2018-05-27)

Imorse bara sköljde det över mig. Var det tacksamhet? Jag tycker det ordet känns lite urlakat. Och tvingande. Det sista tacksamhet ska vara, tvingande. Jag har ingen skyldighet att känna tacksamhet bara för att jag lever i Sverige, bara för att jag har ganska goda förutsättningar eller bara för att jag är "frisk". Jag vill inte att tacksamhet ska vara en tanke eller en inställning. Jag vill att det ska kännas. Annars "känner" jag väl mig knappast tacksam? Imorse kände jag något. En värme och en gläjde över vad som har varit kring påskveckan.

• Ni som bekräftade mig i Perslund, genom att igenkännande validera att det inte är så bra med för mycket jobb och att det tvingar ens vanliga liv till paus. Alla andra som var delaktiga i umgänge, kramar och samvaro. Som bara blåste kärlek över mig. Som intresserade sig. Som brydde sig. Som ville väl. Som ville bråka lite ;)

Under en period har jag stannat längre och längre på jobb. Försökt påminna mig själv om att jag inte är oumbärlig. Eller, åtminstone inte på pappret - för jag har ingen ersättare. Försökt påminna mig själv om att jag inte jobbar med akut verksamhet eller måste vara konstant tillgänglig. Ändå har det slutat med att jag sitter kvar till sex, halv sju om kvällarna. Kommer hem för att äta och stupa i säng. Inte stupa på ett vackert eller strukturerat sätt. Utan genom att kväll efter kväll lura mig själv till att tro att jag "ska bara" värma mig lite under täcket, eller sträcka ut en stund på sängen. För att sedan somna utan att varken ha tvättat ansiktet eller borstat tänderna. Stannar jag kvar på jobb för att jag så snabbt känner mig behövd, duktig och ser resultat där?Tvingas mitt liv till paus för att jag är kvar på jobb - eller är jag kvar på jobb för att jag inte riktigt vill kännas vid tillvaron utanför?

 

• Inhandling av matvaror i sällskap, och en liten gul kyckling med blåsvänligt hår som följde med ner i korgen. Han som hjälper mig med tekniken. Han som bjuder in och bjuder med. Han som nyps och knuffas. Han som får mig att känna mig önskad och älskad. Han som jag delat barndomen med. Han jag vill krama en gång till. Honom jag älskar.
  Morfar som såg själaglad ut när jag väckte honom. Som kände igen mig igen. Sitt "hjärtebarn". Som ömt smekte mig över kinden med sina knotiga fingrar. Som bara strålar av kärlek. Som alltid funnits där. Som gett mig så mycket. Som är på väg bort.
  Hon som försöker. Hon som vill att jag ska förstå att jag är uppskattad. Önskad. Hon som jag försiktigt tillåter ta plats.

• Sällskapet som ska på fest, som bjuder på värme och skratt. Jag som fixat en del, möts på festdagen av en tidning, kort och en påse som någon annan fixat. Någon som tänkt och ordnat. Någon som ser och lägger på minnet. Någon som kräver så lite plats men som för mig ändå är självklar och tar stor plats. Någon som också gör små gester.
  Hon som skickar ett hjärta och samtidigt säger "det är till dig". Någon som också gör små gester. Hon som bara lät mig störta, lät mig vara alldeles alldeles uppgiven, trasig och liten. Hon som lät mig gråta så jag inte kunde andas när jag inte kunde hindra det. Hon som bara fanns där.
  Hon som lämnar lappar på min datorskärm när jag har en skitdag. Någon som också gör små gester. Som peppar och stärker, men också delar och reflekterar. Hon som lämnar ett tomrum efter sig.
  Hon som frågar om jag inte har någon mat, som jag hetsar om att det skulle ju hon ordna. Det bestämde jag faktiskt när hon började. Hon som tar med sig mat till mig dagen efter min skitdag. Som står där med matlådor. Med omtanke. Någon som också gör små gester.
  När jag några dagar efter skitdagen möts av en påskhäxa, med sura S under klänningen. Mitt favoritgodis. Någon som vet! Eller någon som av en ren slump valt rätt? Någon som också gör små gester.

I måndags bestämde jag mig för att göra något. För att dagar inte känns bra av sig själv, jag behöver fylla dem med något för att känna mening. Åkte på sightseeing, snackade om sådant som verkligen betyder något. Om hur det verkligen känns. Under ytan. Vilka tankar som egentligen snurrar. Delade min oro för om jag någonsin kommer vara nöjd. Eller om jag helt enkelt aldrig är tillräcklig. Inte ens när jag uppnår det jag önskat. Eller upplever sådant jag inte ens visste att jag drömde om. Med den nivån av krav på sig själv är det inte enkelt att vara tillräcklig. Att "bara vara". På ytan kanske det verkar så när jag osminkad öppnar dörren till en lägenhet med små dammråttor och lite disk. När jag skrattar och skämtar. Men där under, där under vilar ett konstant omättligt monster, som vaknar när jag är själv. Ibland undviker jag det, och ibland är jag så trött att jag tillåter mig själv att slukas. Upptas. Stänger av. Slutar svara. Sen fortsätter jag sluta svara för att jag skäms över att ha stängt ner, över att inte ha svarat. På ytan fortsätter livet (för de flesta som tittar) precis som vanligt.

 

• Hon som för min pappa på tal, som om han vore en självklarhet. Trots att hon och jag inte träffats på många år. Det var en skön känsla. Det är så jag ser det, och alltid har sett det. Det gör mig glad - när han är en självklar del i mitt liv även för andra. Nästan lika glad som när jag såg bilderna på mig och min bror hemma hos dem, och i hans fotoalbum som styvdottern skapat; skrev jag till honom. Slogs av ett infall att dela min tacksamhet. Tackade för att han och hans familj behållt oss som en självklar del i sina liv, berättade att det betyder mycket för mig.

• Du som skriver "Måste träffa dig" och skickar med ett hjärta. Som nöjer dig med det. Du som låter som att du menar det på riktigt. Som berättar vad du vill, utan att ställa krav. Lyser upp min tillvaro, trots att vi inte ens setts.

• Sms:et med en kista och ett frågetecken för att höra efter om jag är död som fick mig att skratta högt. Sakna dig ännu mer. Du som bjuder på både värme och omtanke. Skratt och oro. Som alltid får mig att känna mig välkommen och önskad.

• Du som var det självklara umgänget. Det självklara stödet. Du som ger värme och omtanke, och som vågar dela med dig och prata på riktigt, känns återigen lika självklar. Som när jag konstaterade att min upplevelse kanske varit omogen avskrev det direkt, och bekräftade mig i att jag hade rätt till min upplevelse. Du som inte längre bara erbjuder din egen värme och kärlek, utan numera oftast kommer i sällskap. Hans närvaro är magisk. Förtroendet du ger mig gör att jag växer. Fylls av kärlek.

• Blotta åsynen av er utanför gymmet fyller hela mig med kärlek, värme och glädje. Det är det här jag älskar - människor som ger mig en känsla och som dyker upp alldeles spontant och oväntat. Då har jag inte hunnit börja oroa mig över hur det ska bli. Ni, som två starka kvinnor. Vilka förebilder! Ni tar mig tillbaka till en tid fylld av skratt, men samtidigt allvar. En tid som inte ligger så långt borta. En tid när jag såg dem bemötas som människor med ett värde, precis lika självklart som det är för mig.

• Du som bjuder hem mig på mat och umgänge. Som påminner mig om att jag alltid är välkommen. Den utökade familjen som allihop tagit emot mig med öppna armar. Trots alla brister.

• Att bli tagen på allvar av gynekologen när jag berättar om ett påfrestande normaltillstånd habitiualtillstånd och samlagssmärtor. Bara för det är min vardag, eller vanligt bland kvinnor är det INTE normalt. Vi måste sluta normalisera och nonchalera. Gynekologen varken normaliserade eller nonchalerade, utan lyssnade och bekräftade. Gynekologen som tog initiativ till att boka in ett återbesök.

• Du som följer med på skate-event och tar en selfie med coolaste lilltjejen Sky Brown bara för att du vet att jag kommer bli ilsken av avundsjuka. Du som känner mig.

• Jag. Jag är tacksam över att jag försöker. Över att jag äntligen skaffat mig en bräda. Snällare än så blir det nog inte just idag. Men jag såg en bra grej för ett tag sedan - om jag hela tiden matar mig själv med tankar om att vara otillräcklig är det inte konstigt att det är just så jag känner mig. Otillräcklig.

• Resan som väntar. Värmen som väntar. Vänskapen som väntar. Vänskapen som är ständigt pågående. Självklar. Alla skratten. Alla elaka planer. Du som sa till mig att jag är annorlunda. Att något har hänt. Att jag inte måste be om lov eller erbjuda, att jag har samma rätt som förut att ta för mig. Nu minns jag inte ordagrannt - men jag minns att känslan du lämnade mig med var ett enormt peppande "jag ser dig. Jag såg dig förut och jag ser dig som du är nu. Jag vet att du är stark."

Jag drömmer och jag har mål. Du har också drömmar och mål. Kanske får det dig att ta dig igenom vardagen, kanske får det dig att känns glädje inför framtiden. Kanske får det dig att hantera dina pengar mer varsamt. Men det är viktigt att skilja på mina och dina drömmar. Detta för att veta vad jag gör för min skull och vad jag gör för andras skull. Var medveten om det så att du alltid känner igen din spegelbild. Så att du inte plötsligt möts av dig själv klädd i någon annans bild av hur du och livet borde vara…

 

 

Vad vill egentligen jag? Vad vill jag att uppnå tillsammans med en partner? Och vad vill jag enbart för partnerns skull? Vill jag, eller är det du som vill att jag ska vilja? Och spelar det egentligen någon som helst roll vem jag är – eller är det viktiga bara att du får det i ditt liv med någon? Det är viktigt att skilja på vad jag vill för att det får mig att må bra, och vad jag önskar för att du ska vara glad. Lika viktigt är det att skilja på vad jag gör för att validera mig själv, och vad jag gör för att bevisa en poäng för någon annan. Det är viktigt att kunna skilja på var jag vill se mig själv i framtiden och var alla andra önskar att jag är. Det är än viktigare att veta var jag är nu och vad jag faktiskt mår bra av idag; och att särskilja det från hur alla andra ser mig och vad de tror.

 

Vill jag leva ett liv för min skull? Ett liv där jag får vara i centrum, utan att det drabbar någon annan. Ett liv där mina behov och önskningar går först. Ett liv där jag inte behöver oroa mig för att förminska eller förinta någon annan. Ett liv där jag kan sätta mig själv och min kropp i fokus. Ett liv där jag kan lyssna på kärlekslåtar och låtsas att jag sjunger dem till mig själv. http://www.youtube.com/watch?v=O1-4u9W-bns

 

Ett liv där mina mål inte längre är långsiktiga, även om mina drömmar kan handla om framtiden. Ett liv där mina drömmar är drömmar och inga krav. Ett liv där drömmarna är mina. Ett liv där drömmarna kan handla om att frilansa som sexolog och föreläsare, forska, jobba utomlands, flytta, jobba inom psykiatrin eller som sårsköterska på en lokal vårdcentral. Ett liv där drömmarna kan vara lite flytande, lite flyktiga. Beroende på vad som behövs för dagen och vad som passar mitt humör bäst. Ett liv där drömmarna inte är konstanta eller förutsägbara. Ett liv där drömmarna inte enbart går ut på att bli en del av konformiteten. Ett liv där drömmarna baseras på vad jag vill och mår bra av, inte på var alla andra vill ha mig. Ett liv där ingen säger till mig att låta bli för att det är för farligt eller för påfrestande mentalt. Ett liv där jag är i ständig dialog med de som står mig nära, men får komma till insikt själv. Där jag styr.

 

Hela mitt liv har jag varit sådär lagom motsträvig. Jag hittar eller introduceras för något som jag gillar, men så fort någon annan fastnar för det så tappar jag intresset. Det är inte lika spännande om jag är precis som alla andra. Jag har inget emot att vara en vanlig Svensson, men jag vill inte heller vara precis som alla andra. Jag vill inte att hela min framtid ska vara förutbestämd, tidsangiven och pressande. Sen kvittar det om den pressen kommer utifrån, från någon som står en nära eller är inbillad. Jag fick höra av en klok kvinna att ”det är alltid du som styr rodret, oavsett vad andra har för förväntningar”. Men, pressen finns där likväl. Och om man ska stå emot pressen utifrån så krävs det att man gör det i samförstånd med en eventuell partner. Att man inte själv korrigerar de tidigare gemensamma drömmarna.

 

Man säger ofta att det är viktigt att leva sitt liv så som man själv vill, och inte efter andras krav. Men ens egna krav då? Det är ju egentligen de som ställer till det. Att man ständigt moraliserar över det man gör, förväntar sig vissa saker av sig själv och blir besviken när man misslyckas. Men är ett misslyckande verkligen ett misslyckande då? Och är en motgång verkligen en motgång? Eller är misslyckandet kanske en lärdom och motgången en utmaning.

 

Att leva handlar inte bara om att uppfylla drömmar. Att leva handlar om att övervinna rädslor och komma förbi hinder. Att leva handlar om att utmana sig själv och hela sin världsbild. Att leva handlar om att utvecklas, inte om att känna sig trängd, låst eller förminskad. Livet är föränderligt och om vi bestämmer oss för att vara konstanta så tappar vi mycket. Vi tappar allt. Att leva handlar om att fortsätta drömma, fortsätta vilja saker, fortsätta förändras.

 

 

Jag har alltid ogillat träning. Det enda jag uppskattat är i princip yoga. Löpning på kort distans var jag rätt bra på i grundskolan, så det var såklart okej. Men att vara ute och jogga har aldrig varit min grej. Med ansträngningsastma och bristande motivation har det aldrig intresserat mig. Samtidigt har jag bittert fnyst åt folk som är ute i snygga träningskläder, men som är så långsamma att jag hade kunnat gå om dem. Träningen ska ju såklart utgå från ens egna behov och resurser; en ska inte jämföra sig med någon annan! Precis så borde det vara i livet med. Alla är inte lika snabba och alla har inte samma drömmar eller mål. När jag började jogga i februari (ja, frivilligt) så handlade det inte alls om snabbhet. Det handlade om att kunna jogga 5 km utan att stanna. Om att någon gång klara det under 35 minuter, vilket var kravet för att få godkänt i idrotten i gymnasiet. Hoppfullt, men ändå realistiskt, tänkte jag på att klara milen och naivt drömde jag om maraton. Idag kan jag jogga hela rundor, och gör det på under 35 minuter. Joggingen har visat mig att jag klarar mer än jag tror, till och med sådant som jag inte trodde var möjligt. Det har visat mig att jag kan fatta tycke för sådant jag tidigare känt ett motstånd inför. Joggingen har fått mig att förstå att allt handlar om vilja.

 

Drömmar känns avlägset och kopplas samman med osynliggörande och press, medan mål ger mer för mig just nu. Mål i livet ger en tydligare väg. Ett syfte och något att åstadkomma. Mål i livet kan få en att stå ut i svårare stunder, eftersom man hela tiden vet att det leder någonvart. Att bara ha ett stort mål i livet kan bli inskränkande och hindra ens utveckling. Vettigare är såklart att ha en hel hög med delmål, att strukturera upp det och se vad som för en närmare målet. Vill jag vara lycklig? Okej, vad får mig att må bra? Och vad får mig att må dåligt och uppleva en massa press?

"Det var faktiskt jävligt taskigt" snäser den unga kvinnan till flickan. Jag tänker att det är storasyster som är trött på att passa lillasyster som är en bråkig typ och nyss sparkade undan käppen för någon. Men nä, det var inte storasyster utan mamma. Lillasyster, som alltså är dotter, verkar allt annat än bråkig. Och ja - mamman sa jävligt.
 
Det fortsätter med att dottern bara tänker på sig själv. Som gick och satte sig. Jag funderar på om det finns någon äldre ombord på bussen. Det gör det inte, och de lediga platserna är dessutom många. Sen kommer förklaringen: "du vet att mamma inte kan sitta ner, du var själv med hos kiropraktorn".
 
Ge mig en paus från verkligheten! Alltså. Vänta lite här nu... Förstår jag det rätt om mamman är sur för att hon måste stå? Att hon anklagar dottern för att bara tänka så sig själv när dottern sätter sig ner? Att hon tycker att dottern gott kan stå hon med, eftersom hon själv inte kan sitta. En gång till: vem tänker bara på sig själv!?
 
Det slutar inte där heller. Dottern ser något spännande utanför fönstret och berättar och frågar. Sådär som barn gör. Glada över att ha sett något häftigt, och samtidigt fundersamma över hur det fungerar. Mamman säger förbannat åt henne att lägga av. Hotar med att hon är nära att få ett sinnesutbrott. Tösen var inte ens dryg! Hon var sansat glad, och inte heller tusen-frågor-jobbig. Hon kryper ihop, tystnar och slår ner blicken. Krymper. Om hon stänger av världen utanför kanske hon varken blir glad eller nyfiken och kan undvika att mamma blir arg.
 
Mamman sms:ar, gång på gång plingar det. Gång på gång suckar hon över att behöva ta fram mobilen igen. Dottern säger något om det vi passerar. Mamman väser fram ett svar med sammanbitna tänder (jag ryser av minnet!): "du har varit överjobbig hela dagen, håll tyst nu annars klarar jag snart inte mer..."
 
Tusan med. Hon glömde. Glömde förinta sig själv. Glömde sudda ut hela sin person till förmån för mammans lugn. Och det är inte ens ett lugn; det är bara på-gränsen-till-ett-känsloutbrott/förintande-nedtryckande-monolog. Hon glömde att vara självkritisk och ständigt censurera sig själv. Hon glömde för en sekund att hennes enda mål i livet är att inte göra mamma arg...

 

Vi närmar oss centralen. Jag känner plötsligt hur nervositeten och oron sprider sig ända fram till mig. Känner det magonda och alla spänningar i kroppen. Känner gråten stocka sig i halsen. Sedan hör jag ett försiktigt: "mammaaa...? Vi är framme nu". Åh fy fan! Fy fan för att gå runt och vara sådär rädd. Att behöva välja mellan att missa gå av för att mamma sms:ar och få skäll för det; eller att säga ifrån och få skäll för det. Oron över att göra mamma arg, för att man är en dålig dotter. Mamma är inte oresonlig. Det är ju dottern som är hemsk. Hon hade ju varit hemsk hela dagen. Det sa ju faktiskt mamman. Mamman som verkade osannolikt stabil och varm.
 
Alltså jag spyr! Jag spyr på att folk skaffar barn fast de inte vill. Spyr på att folk glömmer leva sitt liv på sitt sätt och istället lever efter andras förväntningar. Eller glömmer skilja på sina och sin partners drömmar. Glömmer känna efter. Sen sitter de där med en unge de inte vill ha. En unge som verkade vara gudasnäll. Gudasnäll och livrädd.
 
Jag funderar en hel del på det här med barn. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som barns spontanitet, livsglädje, påhittighet och bekräftelse. De är ärliga och härliga. Men de är också ömtåliga och formbara. I mitt liv gasar jag ibland på för mycket, har för mycket på gång samtidigt och behöver därför en chans att återhämta mig. Eller har jag bara haft en lång dag på jobb där jag träffat en massa människor och vill inget annat än att komma hem till ett lugnt, harmoniskt och tyst hem. Inte bara vill utan behöver. Jag tycker fortfarande att mina behov tar för stor plats för att ha rum för någon annans behov. Om jag har barn kan jag inte gärna komma hem och ha en dålig dag - barnen är ju där med energi. En kan ju inte gärna hålla det emot dem...
 
Ja, de har varit överjävliga en hel dag. Men och!? Är inte ungen överjävlig just här och nu så släpp det. Du kan inte straffa någon en hel dag. När det händer något så hanterar en det direkt. Sen är det bra; sen börjar man om. Det är klart att barn inte ska bete sig hur som helst. Det jag menar är att man inte kan klandra dem hur länge som helst. Som sagt, de är formbara och det är upp till föräldrarna och andra förebilder att lära dem. Inte bara genom ord utan också handling.
 
Min största rädsla är att bli som mamman idag. Mamman som trycker ned och förintar sitt barn. Kanske för att hon har mycket på jobb, en dålig relation, för höga krav på sig själv eller helt enkelt inte pallar längre. Alla kan må dåligt. Men då måste man våga erkänna det för sig själv och tillåta sig själv att be om hjälp och stöd. Jag tror att innan man skaffar barn så ska man själv känna sig stabil, någotsånär tillfreds med livet och nöjd med det man hunnit med hittills.
 
Ofta hör man folk säga: "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv". Jag skulle vilja modifiera det lite och istället säga: "du kan inte ta hand om någon annan om du inte tar hand om dig själv". Om jag ser till att sova tillräckligt, äta ordentligt, träna några gånger i veckan, ha ordning hemma och ge mig själv möjlighet att bara njuta av lugnet - då mår jag bra. Då vill jag gärna vara social och träffa andra. Då har jag ork att ses och energi att ge. Lust att ses och inte bara ännu en sak att hinna med. Då har jag tålamod.

 

Jag vet inte vad jag är mest orolig över när det gäller barn. Att de ska kväva mig och hindra mig från att göra det som jag vill; eller att jag ska vara en hemsk mamma som förstör dem... Mamman som ingen vill vara. Mamman som fick mig att stiga ombord på tåget med en tung känsla. En tomhet, ett tvivel. Ett skrikande behov efter en bamsig kram. En såndär bamsig, genuin, spontan och känslofylld kram som oftast bara barn lyckas med...

 

Mamman jag inte vill vara, eller: mamma vill jag inte vara?

Jag har skrivit om det förr och jag lär skriva om det igen. För ovisshet är något av det värsta jag vet. Kanske är det för att jag är ett kontrollfreak. Kanske är det för att jag blev märkt. Märkt av vad jag upplevde som att bli vänd ryggen utan att förstå varför. När ingen ville berätta, förklara eller hjälpa. När ingen fick. När man var för liten för att förstå. När alla andra teg ihjäl sanningen. Eller teg åtminstone. Kanske är det en kombination av båda – att de beror på varann. Att de när sig av varandra.

Att inte veta. Hur ska man då kunna lösa ett eventuellt problem? Eller glädjas över hur bra något är? När man inte vet… Vad det är. När man inte får några raka besked. När allt som finns är en massa frågetecken, funderingar och rädslor. När intellektet inte kan fungera, för all oro tar över.

Jag hatar det. Att inte veta. Men när man väl vet då, och ser en bra lösning men låter bli. När man vill ringa, men skjuter på det. När det finns något man verkligen behöver få ur sig, men inte kan få fram. När man inte vet hur man ska börja, hur man ska välja orden eller hur man ska vara. När allt bara är en stor smet.

 

Allt är en stor smet och man vet inte var man ska börja. Men man håller på att spricka över att inte göra något. Hjärnan börjar spela upp drömmar och fantasier för att man inte vågar ta tag i det på riktigt. Man sitter på ett café för att plugga, hör ”I will wait” och blir tårögd. Trots allt det så väntar man med att ringa det där samtalet. För att man inte vet hur det kommer mottas. Eller var man egentligen ska börja. Hur börjar man när någon är i en kris eller i slutet? Hjälper det att ringa för att säga att man finns där, ställer upp och gärna gör sig tillgänglig - vet inte personen redan om det? Behöver man påminnas och få det uttalat ändå kanske? Kan man säga något annat? Nästa steg vore väl att agera. Fast man är rädd för att det inte ska vara välkommet.

Jag föredrar att veta framför att leva i ovisshet. Även om det är ett hårt besked. Även om man inte riktigt kan ta det – så vet man i alla fall. Och många besked finns det ingen bra tid att ge, de kommer suga oavsett när. Så det är lika bra att göra det. För det kan hjälpa en att klara av vardagen lite lättare och hjälpa en att hantera livet på ett bättre sätt. Men det kommer onekligen finnas stunder när det suger. När man inte klarar av det längre. Då får man ge sig själv lite utrymme. Ta den tid man behöver. Och acceptera att man sörjer. Då vet man åtminstone varför.

Plötsligt är det för sent. Plötsligt kan du inte få sagt det där du behövde få ur dig. Plötsligt kan du aldrig få svar på alla dina funderingar. Plötsligt kan du inte ringa det där samtalet längre. Plötsligt kan du inte längre agera - oavsett om det vore välkommet eller ovälkommet. Du väntade för länge. Ögonblicket passerade. Livet passerade?

Du tror att du känner någon och du tror att du vet hur de mår. Du tror att du vet hur familjen har det eller hur relationen är. Saken är den att du vet inte mer än vad du får berättat för dig. Och det är bara en bråkdel av verkligheten. Det finns de som förskönar verkligheten, som bara berättar godbitarna. De som lägger upp lyckliga statusar och romantiserande bilder på Facebook. De som ger dig prestationsångest och får dig att undra vad som egentligen är fel på dig och ditt liv. Sedan finns det den sorten som bara gnäller över allt, som aldrig är nöjda. Som vantrivs med sitt liv men inte vill göra något åt saken. Den sorten som får dig att gå hem med en känsla av tacksamhet över vad du har, och lite jävlar anamma att ta tag i det som inte fungerar.

Men… Se till dig själv nu. Har du en person i ditt liv som du kan berätta vad som helst för? En person som inte stoppat dig i ett fack och bestämt ska hålla fast vid sin bild av dig? En person som du kan vara dig själv med – hur ombytligt det än må vara? En person som inte dömer dig, en person som accepterar dig fast ni har olika åsikter och som inte ändrar uppfattning om dig för att du är ärlig? För om du kan vara ärlig mot en annan människa utan att de dömer dig, om du inte behöver censurera bort vissa delar innan du öppnar munnen – då kan du vara lycklig. Då har du någon i ditt liv som är riktigt värdefull.

Vi pratar med våra vänner, berättar hur vi har det och hur vi mår – men vi kan aldrig, någonsin, veta vad som försiggår i ett annat hem. Eller i en annan relation. Även om man delar med sig av vad som sker eller hur man mår – så är det svårt för någon annan att verkligen förstå. Dels för att de inte har samma förförståelse, de har inte varit i hela relationen själv och de vet heller inte med säkerhet hur den andra parten egentligen beter sig. Alla andra sitter bara på andrahandsuppgifter (eller bara sådant de tar del av via Facebook eller bloggar).

I livet så händer saker. Saker som man inte alltid kan styra eller ens förstå. Man får göra det som man tror är bäst, just då. Ibland för allas skull, och ibland bara för ens egen skull. Ibland är besluten bra, och ibland är de mindre lyckade - det vet man aldrig riktigt förrän i efterhand. Men man gör det som man tror är bäst. Och ibland tar man den lätta vägen, skiter i rätt eller fel och väljer enklast. För att man är så trött på att kämpa. För att man behöver få andas ut, slappna av och vila. För att man behöver få flyta med lite.

 

Det är så himla enkelt att som utomstående ta fram sin pekpinne och orda om hur livet ska levas. Men varför? Du vet ju inte. Du vet inte vad som har försiggått, all historia som delas eller egentligen vad som har hänt. Det är alltid någon som står mer sårad än den andra, det är alltid någon som är mer drivande. Så är det. Sånt är livet. Men då hjälper det inte att ”välja sida” eller hänga ut någon annan. Jag tror Facebook är en stor bov vad gäller privatliv och personlig utveckling. Vi glömmer nog bort för vems skull vi lever. Och oss själva.

Men vad har vi egentligen med andras liv att göra? Om något går snett i en annan människas liv så borde vi väl göra vad vi kan för att hjälpa dem upp igen. Alla inblandade. Utan att döma dem. Deras egna samvetskval är nog tillräckligt ändå… För det viktiga är egentligen inte vad alla andra tycker – utan vad du själv tycker. Att du inte dömer dig själv. Utan låter dig hållas. Hoppas på att allt ska ordna sig i slutändan. På ett eller annat sätt.

Du vet hur det är... Du vet själv att du har fördomar.

Jag vet inte hur du känner - men jag älskar ögonblicken när det visar sig att jag har fel. När det visar sig att någon inte alls är som mina fördomar fått mig att tro. Eller, som jag faktiskt låtit mina fördomar få mig att tro. När de är så himla mycket bättre. När verkligheten är bättre än mitt huvud kunnat greppa.

 

Men när det är tvärtom då? Med någon du lärt känna och tror dig ha koll på. Fast då handlar det nog inte riktigt om fördomar - utan snarare förväntningar och det faktum att man stoppat in någon i ett fack och därför tror att de ska bete sig på ett visst sätt. Varför gör vi det? Varför begränsar vi andra människor?

 

Är det modigt att försöka bräcka motståndet?

Eller är det modigt att göra något som känns naturligt?

 

Är det modigt att följa sina drömmar?

Eller är det modigt att våga ändra dem?

 

Är det modigt att överhuvudtaget vara? Att tänka?

Eller vore det modigare att säga till sig själv att knipa igen och inte tänka så förbannat mycket?

 

Är det modigt att hitta lugn?

Eller är det modigt att agera?

 

Är du modig?

Det sägs alltid att saker och ting är inte svårare än vi gör dem. Men när vi glömmer dem då? När vi börjar ta saker och ting för givet? Blir det inte svårare då?

 

Om inte ens de basala behoven är tillgodosedda, hur ska man då nånsin komma till ro? Hur klarar sig alla som står utan mat, värme och en säng?

 

 

Är det dem vi borde se upp till? Är det dem vi borde lära efter? Är det de som är starka?

 

Här är vi. Med alla prylar, all stress och allt att leva upp till. Deras liv går ut på att ständigt försöka tillgodose sina fysiska behov. Men de har ändå en gemenskap och en viss grundtrygghet. Enligt Maslow kunde du inte kliva upp till nästa steg om du inte hade fyllt ditt första behov. Hade han fel eller?

 

Kan man välja och vraka? Går livet i vågor, vilka trappsteg som funkar och inte? När är det dags att försöka sig på nästa steg? Kan man leva ett liv utan ambitioner? Ett liv där man nöjer sig, accepterar hur allt är och inte försöker ändra på sådant som känns fel? Det är en sak att vara nöjd - men en helt annan att nöja sig. Är all gemenskap bra gemenskap? Och är självförverkligande något man borde sträva efter?

 

Vem är viktigast - du eller människorna omkring dig? Vem tycker du det är viktigast att den mår bra? Och egentligen vet du ju aldrig om det du gör får någon annan att må bra, eller ens om du själv kommer må bra av det. Oftast handlar det om vilja och intention. Men ibland måste man våga också

Ska resten av livet bara gå ut på att planera, styra upp och boka in? När fasen är det meningen att man ska hinna leva då? Kanske ligger det en hel del i citatet "livet är det som pågår medan du är upptagen med annat"...

 

Men för vems skull är det vi gör allt det här då? Är det för vår egen skull, att vi faktiskt vill göra något - eller är det för att vi tror att alla andra blir nöjda om det görs? Minns inte vem det var som sa det, men hen hade en överenskommelse med sina vänner, att om de skulle ses och sen plötsligt inte längre kände för det så var det helt okej att helt sonika avboka. Så jäkla härligt ! Att inte träffa någon bara för att det är sagt så, eller för att man inte vågar säga vad man själv vill... Tidigare när jag bodde i Helsingborg och hade besök, så var de flesta införstådda med att jag sa ifrån när det var dags för dem att gå hem och de accepterade det. Någon verkade till och med imponerad av att jag satte mig själv först.

 

För om inte jag sätter mig själv först - vem gör då det? Det verkar nästan som att livet går ut på att äta, jobba, sova - om och om igen. Gör man inte annat nuförtiden ?! Spontaniteten får inte plats någonstans.Vännerna, och inte heller partnern, får inte plats. Ska dem få plats då? Vem ska prioritera dem? Ska man behöva slåss för att bli prioriterad?

 

 

Ofta är jobbdagen så pass lång att både orken och lusten är slut när man kommer hem. Tänk att jobba till fem för att sedan åka och hämta barnen på dagis, hem för att laga mat och sedan lägga barnen. Först därefter kan du andas ut. Men hemma ska du ändå vara kvar för barnen sover ju där. Jag håller ju på att krevera redan utan barn, och då kan jag ändå göra precis vad jag vill när jobbdagen är slut. Ännu bättre är det nu när jag har skola - för då kanske jag till och med vill göra något efter skolan ;) Men tänk sen i framtiden när man har barn också, för när de väl sover så måste man ju vara kvar hemma. Hejdå spontanitet !

 

Jag har inte tidigare känt ett behov av varken sällskap eller frihet. Nu känner jag för båda. Att kunna göra vad jag vill, med vem jag vill, när jag vill. Hur hittar man frihet i begränsning? Minns att vi samtalade en hel del i gymnasiet om just det, men är osäker på vad vi kom fram till - om vi ens kom fram till något... När livet är ett pussel - hur ska man då kunna göra det man själv vill? När hela ens liv är uppstyltat med jobb, barn och hus - hur ska man då kunna vara fri? Är det meningen att man ska glömma bort sig själv då? Eller accepterar man helt enkelt situationen?

 

Kanske är det till och med så att man njuter av situationen och har längtat efter den. Kanske är det först då man finner frid och ro. Kanske är det just Svensson-livet som behövs. Kanske känns det toppen när det kommer i rätt tid. Kanske.

 

Jag kommer vara så bitter om livet ska gå ut på att göra andra nöjda och hela tiden drömma sig bort. Om livet går ut på att förinta mig själv. Morfar skrattar gott åt mig när jag beskriver mig själv som "sjukt jävla bitter" i framtiden. Då mår jag bra, när morfar skrattar åt mig. Kanske för att han tror att jag skojar. Kanske för att han uppskattar min ärlighet. Eller kanske för att jag är envis och vresig. Kanske ;)

Falsk marknadsföring. Så har jag länge kategoriserat smink. Eller försökt skyla över en dålig tilltro till mitt eget utseende. Att placera en mask över sitt eget jag - hur får det andra att reagera när masken en dag inte finns där?! Springandes iväg, tänkte jag. Över finnar och rodnad hud.

 

Som liten ordnade jag alltid med mitt eget hår, förvisso lärde jag mig mycket och hade kul - men när jag ser tillbaka så kan jag ju bara konstatera att det såg ut därefter ;) Jag slogs jag en del med killarna i klassen som yngre. Det var lättast så helt enkelt. Inte så mycket tankar... Även som äldre har jag ofta sagt att det är enklare att umgås med killar, att det blir mindre komplicerat. Men blir det verkligen mindre komplicerat ?!

 

Förutom finnar har jag haft ganska kraftiga svettningar. Och tjejer svettas ju inte. Bajsar inte heller för den delen! Det är svårt att leva upp till alla ideal och förväntningar som ställs. Av en själv. Varför så självkritisk? Andra accepterade och kallade mig Svettsson - och gör än idag. Det är kärlek !

 

Antagligen tar jag lättare en första kontakt med killar än tjejer för att jag helt enkelt tänker som när jag var mindre - att jag är lite av en pojkflicka. Ett sorts skydd mot min egen dåliga tilltro till mitt utseende. Om jag är med killar så är det helt enkelt inte så mycket press på hur man ska se ut eller vara - för man jämförs inte med dem. Eller ska jag säga: man jämför inte sig själv med dem... Jag har länge avfärdat smink och utseende som "brudigt", för ju mindre brudig jag ser ut eller beter mig - desto mindre chans har andra (och jag själv) att jämföra mig med just tjejer. Men jag är ju en tjej !!

 

Har jobbat fyra år iförd uniform, och faktiskt njutit av det! Ingen kan ha någon åsikt om vad jag tagit på mig - för jag har inget val. Och om kläderna sitter illa så är det varken mitt fel eller ansvar att kläderna har dålig passform/fel storlek. Allt jag behövt "oroa" mig över är mitt ansikte och hår. Mascara och en hårknut. Enkelt löst - utan ansträngning kan jag heller inte bli besviken över min osynlighet. Å andra sidan har jag haft oturen att bli "jagad" av personer som vill trycka mina finnar. Finnar i ansiktet har jag alltid varit duktig på att lämna ifred, jag vill ju inte ha ärr. Men de är en del av mig. Så att låta dem vara och lysa andra i ögonen blir som ett skydd - om de är missnöjda över mitt utseende så är det ju pga finnarna. Och det kan ju inte jag hjälpa...

 

 

När jag så åter satt mig i skolbänken, och verkligen stortrivs i mitt umgänge så börjar jag tänka om. Majoriteten av min klass är kvinnor så vi kan väl säga att jag har goda möjligheter att jämföra mig. Och det gör jag ! Hur kan alla vara så mycket vackrare, ha mer utstrålning och så söta ansikten? Min garderob har tömts flertalet ggr sedan skolan började, i ett försök att sålla ut kläder som jag ändå inte känner mig fin i. För oavsett hur jag ser ut så är ju det viktiga hur jag känner mig. Och jag trivs i bekväma kläder. Bekvämt har alltid gått före snyggt !

 

Alla vill vi ha bekräftelse. Om det sen råkar vara för något klokt vi säger, något snällt vi gör, att vi är ovanligt fina (eller bara fina), bara är oss själva eller för att vår fis luktar gott så kan väl det kvitta? Det är bekräftelsen vi behöver! Jag har för mig själv ursäktat min "obrudighet" med att jag hellre blir bekräftad för mitt intellekt än utseede. Det enda jag egentligen känner är att jag vill ha något mer än bara utseende. Och det har vi ju allihopa. Bara dåliga ursäkter som ni märker... Dessutom känner jag mig fem centimeter längre varje gång jag får en komplimang, varje gång någon ser att jag ansträngt mig. Stöttar mig i att anstränga mig.

 

Jag är inte typiskt kvinnlig eller typiskt snygg. Men jag är typiskt jag. Varje gång jag får höra "aaaaarhg, tyst Malin. Du är pinsam/fel/dum!" så svider det. För det är typiskt jag. Jag har inte kläderna eller sminket, jag har min stora trut och alla associationer till sex. Vi skulle också kunna kategorisera mina stora trut och förkärlek till att associatiera till sex för min mask.

 

Vad är det egentligen jag börjat tänka om sen jag började skolan då? Jag vet inte egentligen, men något händer iaf. Det måste inte vara fult för att det är bekvämt. Efter att ha fått håret plattat för att par veckor sen och känna mig fin (+ lite daiquiri, för det skadar aldrig) så funderade jag på varför jag inte låter mig själv känna mig fin oftare? Jag kan sminka mig också - folk kommer ändå döma mig, så varför inte låta dem göra det medan jag känner mig lite snyggare? Jag är för snål för att lägga en förmögenhet på kläder, smink och liknande. Däremot går bekvämligheten före när det kommer till kvalite på smink och hudvård. Det är viktigt att vara snäll mot sin hud och kropp! Men å andra sidan så hjälper det ju inte fullt ut - finnarna finns ju där ändå. Men jag tänkte om där också, efter ifrågasättning och stöd från vänner. Varför inte tvinga en läkare att ta det på allvar och skriva ut medicin? Sedan en vecka tillbaka äter jag färgglada tabletter med ett leende på läpparna två ggr om dagen. Två gånger om dagen försöker jag. Jag ger mig själv en chans, två gånger om dagen!

 

Allt är inte utseende eller snygga kläder, men jag mår ju faktiskt bättre när jag anstränger mig lite ! För vem bryr sig om det är falsk marknadsföring - det är ju ändå inte jag som blir lurad ;)