Attention whore ?
Det kan vara nog så roligt att flörta, och ett raggningsförsök kan vara väldigt smickrande. Lite uppmärksamhet och uppskattning är ju oftast inget annat än positivt. Ibland behöver man påminnas om det faktum att andra bryr sig om och tänker på en. Eller det faktum att folk faktiskt lägger märke till en. Bekräftelse kallas det.
Ja, jag erkänner. Jag blir också glad när någon bekräftar mig ! Men jag klarar mig utan det. Förvisso tar jag illa vid mig då människor dömer mig utan att känna mig, och redan i förväg bestämt sig för att ogilla mig. Eller visar onödigt mycket att de inte är så förtjusta i mig. I mina ögon finns det ingen mening att vara otrevlig bara för att man inte drar jämnt.
Frågan är om du lever för att bli bekräftad, eller om bekräftelsen bara kryddar din vardag lite? Känner du dig ful, ovärdig och meningslös utan den? Börjar du fundera på om du tagit på dig tröjan ut-och-in, sminkat dig konstigt eller spillt något på byxan ifall någon tittar liiite för länge? Vill du springa hem och gömma dig under täcket så fort någon ger dig en konstig blick?
Låter du andra tro att de har en chans bara för att du ska fortsätta få njuta av deras bekräftelse? Är du för feg för att säga rakt ut att du inte är intresserad? Klänger du på dem och uppmuntrar dem för att deras intresse inte ska svalna? Tycker du att det är jobbigt och känner dig kvävd när du inte får vara ifred - men ändå inte säger ifrån av rädsla för att bli kvar ensam?
Låter du dig bli upphånglad av rädsla för reaktionen om du dissar? Av rädsla för att han (eller hon) ska lägga ner och gå vidare med sitt liv? Av rädsla för att i n g e n nångonsin ska visa dig intresse igen? Av rädsla för att det här är din s i s t a chans. Är det därför du ser till att ha flera bollar i luften samtidigt? Därför som du aldrig är tydlig när du pratar om (bristen på) känslor?
http://www.youtube.com/watch?v=QuJDMKAZGGs
Du är inte en trasdocka som måste följa andras viljor och behov. Du är en egen person, som borde bli självständig och skaffa dig en uppfattning om vad DU vill. Du är snygg, och du duger precis som du är.
Ja, jag erkänner. Jag blir också glad när någon bekräftar mig ! Men jag klarar mig utan det. Förvisso tar jag illa vid mig då människor dömer mig utan att känna mig, och redan i förväg bestämt sig för att ogilla mig. Eller visar onödigt mycket att de inte är så förtjusta i mig. I mina ögon finns det ingen mening att vara otrevlig bara för att man inte drar jämnt.
Frågan är om du lever för att bli bekräftad, eller om bekräftelsen bara kryddar din vardag lite? Känner du dig ful, ovärdig och meningslös utan den? Börjar du fundera på om du tagit på dig tröjan ut-och-in, sminkat dig konstigt eller spillt något på byxan ifall någon tittar liiite för länge? Vill du springa hem och gömma dig under täcket så fort någon ger dig en konstig blick?
Låter du andra tro att de har en chans bara för att du ska fortsätta få njuta av deras bekräftelse? Är du för feg för att säga rakt ut att du inte är intresserad? Klänger du på dem och uppmuntrar dem för att deras intresse inte ska svalna? Tycker du att det är jobbigt och känner dig kvävd när du inte får vara ifred - men ändå inte säger ifrån av rädsla för att bli kvar ensam?
Låter du dig bli upphånglad av rädsla för reaktionen om du dissar? Av rädsla för att han (eller hon) ska lägga ner och gå vidare med sitt liv? Av rädsla för att i n g e n nångonsin ska visa dig intresse igen? Av rädsla för att det här är din s i s t a chans. Är det därför du ser till att ha flera bollar i luften samtidigt? Därför som du aldrig är tydlig när du pratar om (bristen på) känslor?
http://www.youtube.com/watch?v=QuJDMKAZGGs
Du är inte en trasdocka som måste följa andras viljor och behov. Du är en egen person, som borde bli självständig och skaffa dig en uppfattning om vad DU vill. Du är snygg, och du duger precis som du är.
Du är förvisso ytlig och ointressant, men det kan tyvärr inte jag hjälpa dig med.
Total bitch !
Jag förstår inte hur det kan te sig så omöjligt för vissa att släppa taget. En del relationer (oavsett nivå - släkt, vänskap eller kärlek) leder verkligen ingen vart. Vad finns det då för orsak att klänga sig fast ? Jag har alltid varit av den uppfattningen att man inte är tvungen att tycka om någon bara för att en social situation föst ihop er. "Det är klart jag älskar henne, det är ju min syster" är ett avlägset uttryck för mig. Varför älska någon bara för att man är släkt ? Kommer man inte överens så gör man inte.
Varm, omtänksam och öppen är ganska passande ord för att beskriva mig som person. Jag gillar att knyta nya kontakter och visa människor uppskattning. Men. Det finns en gräns. Den gränsen är dragen. Att vara kvar i en relation som egentligen inte tillför ens liv något är väl inte det ultimata. Ibland har det sina förklaringar, ibland beror det bara feghet. Det gäller att vara konsekvent. Har man väl bestämt sig för att lägga ner en relation så gäller det att hålla hårt på det. "Sträck honom handen och han tar hela armen" är ett ganska passande uttryck här.
Jag förstår inte, hur ska du kunna tillföra mitt liv något jag saknar när du inte kunde det förut? Varför ska jag av medömkan återuppliva kontakten som verkligen inte gav mig någonting i slutet. Det fanns en orsak till att kontakten bröts kära vän. Eller nej, inte så kära vän. Inte ens vän. Om vi inte kunde kommunicera förut, varför göra det nu? Det som var bra det var då. Innan du krossade tilliten. Nu är allt som finns kvar ytligt kallprat. Det intresserar inte mig.
Hörde något väldigt klokt igår. Det lät ungefär såhär:
Det finns två dagar i veckan som vi inte ska oroa oss för. Gårdagen eftersom den inte längre går att förändra och morgondagen eftersom den inte kan styras. Låt oss då tänka på idag och leva i nuet. Carpe diem !
Det är när du börjar förvänta dig saker som det blir fel. Då det går utför. Du förväntar dig att jag ska vara trevlig och öppen bara för att jag brukade vara det. Jag har tröttnat. Du ger inget. Du bara tar. Kväver. Låt mig vara.
Varm, omtänksam och öppen är ganska passande ord för att beskriva mig som person. Jag gillar att knyta nya kontakter och visa människor uppskattning. Men. Det finns en gräns. Den gränsen är dragen. Att vara kvar i en relation som egentligen inte tillför ens liv något är väl inte det ultimata. Ibland har det sina förklaringar, ibland beror det bara feghet. Det gäller att vara konsekvent. Har man väl bestämt sig för att lägga ner en relation så gäller det att hålla hårt på det. "Sträck honom handen och han tar hela armen" är ett ganska passande uttryck här.
Jag förstår inte, hur ska du kunna tillföra mitt liv något jag saknar när du inte kunde det förut? Varför ska jag av medömkan återuppliva kontakten som verkligen inte gav mig någonting i slutet. Det fanns en orsak till att kontakten bröts kära vän. Eller nej, inte så kära vän. Inte ens vän. Om vi inte kunde kommunicera förut, varför göra det nu? Det som var bra det var då. Innan du krossade tilliten. Nu är allt som finns kvar ytligt kallprat. Det intresserar inte mig.
Hörde något väldigt klokt igår. Det lät ungefär såhär:
Det finns två dagar i veckan som vi inte ska oroa oss för. Gårdagen eftersom den inte längre går att förändra och morgondagen eftersom den inte kan styras. Låt oss då tänka på idag och leva i nuet. Carpe diem !
Det är när du börjar förvänta dig saker som det blir fel. Då det går utför. Du förväntar dig att jag ska vara trevlig och öppen bara för att jag brukade vara det. Jag har tröttnat. Du ger inget. Du bara tar. Kväver. Låt mig vara.
We're done !
Bortvald ...
http://www.youtube.com/watch?v=rmx5pEtcRc0
Har du likt mig ägnat oräkneliga timmar åt att fundera över varför dina vänner överger dig ? Varför de plötsligt inte längre ringer upp ett missat samtal, besvarar ett sms eller föreslår att ses. Varför de inte lyssnar med samma intresse som förr eller engagerar sig lika mycket i sitt sociala liv. Varför jobbet är ett måste och de bara vill hem så fort som möjligt. Varför humöret är grumligt och närvaron frånvarande... Varför allt annat dör enbart för att de träffar en ny kontakt !?
Jo mina vänner, därför att denna nya kontakt - partner eller ej - är det mest spännande och intressanta som finns just nu. Den som har så mycket nytt att komma med, roliga kommentarer och iakttaganden. Ett helt nytt liv och tankesätt att sätta sig in i. Ett annat sätt att bete sig och en ny jargong som lockar. Kanske visar det sig att de inte ligger på samma nivå, eller dör helt enkelt intresset ut. Kanske får ni en ny trevlig bekantskap i umgängeskretsen. Ombyte förnöjer, och nytt är alltid roligt ! Kanske får er vän till och med en äcklig pojkvän som ni kan tycka till om.
Ni är helt enkelt pausade. Ni är konstanter. Han är en variabel. Ni är vardagsliv, han är party. Ni är trygghet, han är fortfarande lite oklar. Ge vännen svängrum, låt henne hållas. Låt henne prova, ge det en chans. Var inte så egoistiska, tänk inte bara på era egna behov. Inse att ni inte alltid är bäst. Jag vet att det suger att erkänna för sig själv att man inte längre är favoriten eller ens prioriterad. Det är en svår balansgång att klara av. Både som bortvald vän och upptagen. Får man ställa krav - vill man överhuvudtaget göra det? Som alltid vill man väl att de "själv ska fatta". Det gör de aldrig. Tyvärr är telepati inte tillräckligt utbrett för att det ska fungera, men man önskar verkligen att man slapp säga ifrån om vissa saker.
Har du likt mig ägnat oräkneliga timmar åt att fundera över varför dina vänner överger dig ? Varför de plötsligt inte längre ringer upp ett missat samtal, besvarar ett sms eller föreslår att ses. Varför de inte lyssnar med samma intresse som förr eller engagerar sig lika mycket i sitt sociala liv. Varför jobbet är ett måste och de bara vill hem så fort som möjligt. Varför humöret är grumligt och närvaron frånvarande... Varför allt annat dör enbart för att de träffar en ny kontakt !?
Jo mina vänner, därför att denna nya kontakt - partner eller ej - är det mest spännande och intressanta som finns just nu. Den som har så mycket nytt att komma med, roliga kommentarer och iakttaganden. Ett helt nytt liv och tankesätt att sätta sig in i. Ett annat sätt att bete sig och en ny jargong som lockar. Kanske visar det sig att de inte ligger på samma nivå, eller dör helt enkelt intresset ut. Kanske får ni en ny trevlig bekantskap i umgängeskretsen. Ombyte förnöjer, och nytt är alltid roligt ! Kanske får er vän till och med en äcklig pojkvän som ni kan tycka till om.
Ni är helt enkelt pausade. Ni är konstanter. Han är en variabel. Ni är vardagsliv, han är party. Ni är trygghet, han är fortfarande lite oklar. Ge vännen svängrum, låt henne hållas. Låt henne prova, ge det en chans. Var inte så egoistiska, tänk inte bara på era egna behov. Inse att ni inte alltid är bäst. Jag vet att det suger att erkänna för sig själv att man inte längre är favoriten eller ens prioriterad. Det är en svår balansgång att klara av. Både som bortvald vän och upptagen. Får man ställa krav - vill man överhuvudtaget göra det? Som alltid vill man väl att de "själv ska fatta". Det gör de aldrig. Tyvärr är telepati inte tillräckligt utbrett för att det ska fungera, men man önskar verkligen att man slapp säga ifrån om vissa saker.
Det är faktiskt såhär att just nu är han den som ger ett leende på läpparna, sätter igång hjärtat och utmanar tankeförmågan. Han som inger en känsla av trygghet och skapar saknad i sin frånvaro. Han som ger upphov till alla miljoner tankar på "tänk om" "hur är det möjligt" "tror du att" "kan man verkligen"... Hans åsikt och närvaro som är mest önskvärd. Hans sms som värmer och samtal som aldrig vill ta slut. Hans hand som känns så självklar. Hela han känns självklar. Låt mig nu ställa den självklara frågan:
Kär ?
He's too hot for me.
Eller ? Tillräckligt för att jag ska känna mig osäker i alla fall. Inte vilja ta initiativ och inte våga svara på hans heller. Överväga noga och väl ifall jag ska sträcka på mig och ge honom en puss. Tillräckligt osäker för att ta den lilla huvudrörelsen bort som ett "tecken".
Galet rolig och verkligt underbart sällskap. En av få som jag utan tvekan släppt nära. Är en människa bra så blir de också än snyggare i mina ögon - vilket betyder att den här mannen verkligen är hunk. Gillar verkligen umgänget, även när det är "bara vara". Jag är rädd att det ska bli helt fel om det avancerar. Det brukar bli helt fel när det avancerar. Statistiken talar onekligen emot oss.
Varför har många en förmåga att bara se det negativa ? Att tänka igenom alla möjliga resultat, eller åtminstone de dåliga. Att se ner på sig själv och känna sig ovärdig. Jag är nog inte tillräckligt snygg/intressant/rolig/sexig/erfaren/självsäker... Är det ett sätt att skydda sig från obehagliga överraskningar och eventuella avvisanden? Eller en ovilja att se sig själv lycklig? Är det cynism eller realism?
kalsongmodellsnygg
Galet rolig och verkligt underbart sällskap. En av få som jag utan tvekan släppt nära. Är en människa bra så blir de också än snyggare i mina ögon - vilket betyder att den här mannen verkligen är hunk. Gillar verkligen umgänget, även när det är "bara vara". Jag är rädd att det ska bli helt fel om det avancerar. Det brukar bli helt fel när det avancerar. Statistiken talar onekligen emot oss.
Kommer jag göra honom besviken ?
Varför har många en förmåga att bara se det negativa ? Att tänka igenom alla möjliga resultat, eller åtminstone de dåliga. Att se ner på sig själv och känna sig ovärdig. Jag är nog inte tillräckligt snygg/intressant/rolig/sexig/erfaren/självsäker... Är det ett sätt att skydda sig från obehagliga överraskningar och eventuella avvisanden? Eller en ovilja att se sig själv lycklig? Är det cynism eller realism?
Komplex
Hur svårt kan det vara ?
Ni känner varandra sedan en tid tillbaka, nu ses ni regelbundet och relativt ofta. Det är inte direkt så att ni sitter i vars en ända av soffan, eller ryser till av obehag av den andres beröring. Tvärtom så är ni ganska så närgångna och den närheten är enbart gemytlig och trygg. Det är avslappnat och öppet när ni ses. Det är aldrig tråkigt, utan jämt något på gång. Är det inte bus så är det bråk. Ligger ni inte i en klump och skrattar åt varann så är det du som tjurar för att han tog i lite för mycket när ni syskonkärleksbråkade. Det går ganska så snabbt över, även om den tråkigt platoniska känslan av syskonkärlek kvarstår lite längre. När ni inte ses så saknar du hans sällskap.
När ni ses känner du ingen som helst press till att något måste hända, inga som helst krav på avancemang. Inte ens en fjuttig liten mespuss. Ibland känner du heller inte någon som helst lust till det. Medan du andra gånger känner hjärtat dunka hårdare, temperaturen stiga, nervositeten komma krypande och en oförneklig lust att bara trycka upp honom mot väggen och hångla loss. Vad är problemet då - vad hindrar dig ? Rädd för att inte möta förväntningarna ? Rädd för att förstöra världens just nu bästa umgänge ? Övertygad om att världens bästa umgänge inte vore fullt så lockande längre om det avancerade ? Ovilja inför att binda upp dig ?
Vart tog din initiativförmåga och sexdrift vägen ? Dags för tomatövningar kanske...
Eller så trivs du helt enkelt alldeles utmärkt med den nivån det är på nu. Lekfullt, kravlöst och högst vänskapligt.
Ni känner varandra sedan en tid tillbaka, nu ses ni regelbundet och relativt ofta. Det är inte direkt så att ni sitter i vars en ända av soffan, eller ryser till av obehag av den andres beröring. Tvärtom så är ni ganska så närgångna och den närheten är enbart gemytlig och trygg. Det är avslappnat och öppet när ni ses. Det är aldrig tråkigt, utan jämt något på gång. Är det inte bus så är det bråk. Ligger ni inte i en klump och skrattar åt varann så är det du som tjurar för att han tog i lite för mycket när ni syskonkärleksbråkade. Det går ganska så snabbt över, även om den tråkigt platoniska känslan av syskonkärlek kvarstår lite längre. När ni inte ses så saknar du hans sällskap.
Vart tog din initiativförmåga och sexdrift vägen ? Dags för tomatövningar kanske...
Eller så trivs du helt enkelt alldeles utmärkt med den nivån det är på nu. Lekfullt, kravlöst och högst vänskapligt.
Knäckt ?
What is already broken can only get better.
http://www.youtube.com/watch?v=P8iFzjL4yv4&feature=PlayList&p=20F26CE4767497E3&index=9
Medicin: lekfullt och tröstande.
Krav, press och måsten. Jag vill ha det enkla, det okomplicerade, det lekfulla, det underbara. Minsta lilla hinder och jag tänker "meck". Sedan tar jag två steg tillbaka. Fast egentligen finns det inget meck, ingen press. Allt som finns är tålamod. Ingen som stressar, pressar eller kräver. Ingen som tar för sig av något som inte bjuds på. Kraven finns hos mig själv.
Det känns som om jag bakar en muffin som aldrig blir klar. En muffin som kom ut döbakt och som jag snabbt kastade tillbaka in i ugnen som för att rädda den. Bättre blir det i varje fall inte. Ibland får man helt enkelt nöja sig. Eller börja om. Börja om får jag nog göra. Backa bandet åtminstone.
Från början var det så himla wow. Uppskattande, utforskande, ömsesidigt. Jag kände mig verkligen het. Åtrådd. Attraktiv. Jag vågade vara allt som jag ville eller saknade. Jag kompletterade mig själv. Det var underbart. Jag var underbar. Det var fem jävla år sedan ! Det har bara gått utför sedan dess. Nu senast var jag allt annat än uppskattad (det märktes i varje fall inte) och hade definitivt inte något ömsesidigt utbyte. Stelt, själviskt och "bara för att". Nervositet och okunskap yttrade sig som totalidiotiska hån och ett ännu dummare påklistrat superego. Samtidigt föll min självdyrkan i marken ...
Är det därför jag tar avstånd nu ? Det är i varje fall inte på grund av några seglivade känslor. Snarare förvärrade rädslor. Att bli tagen för given. Inte uppskattad. Kan jag falla ännu längre ? Fasar jag för fler hån ? Ännu ett superego ?
Det är så mycket enklare att stå vid sidan om och se på. Se på medan livet passerar. Jag önskar det trygga, lekfulla och enkla åter. Platoniskt och utan krav på avancemang. Då kan jag omöjligt falla lägre. Det känns verkligen som att jag inte har något alls att erbjuda just nu. Och det gör mig lite arg. På mig själv. För att jag lät hans idioti etsa sig fast. För att jag lät hans omogenhet styra. Å andra sidan - utan att riskera att falla lägre - så kan jag omöjligt resa mig igen. Och jag går miste om något som säkert är så underbart, avslappnat och upplyftande. Orkar inte tänka mer.
http://www.youtube.com/watch?v=P8iFzjL4yv4&feature=PlayList&p=20F26CE4767497E3&index=9
Medicin: lekfullt och tröstande.
Krav, press och måsten. Jag vill ha det enkla, det okomplicerade, det lekfulla, det underbara. Minsta lilla hinder och jag tänker "meck". Sedan tar jag två steg tillbaka. Fast egentligen finns det inget meck, ingen press. Allt som finns är tålamod. Ingen som stressar, pressar eller kräver. Ingen som tar för sig av något som inte bjuds på. Kraven finns hos mig själv.
Det känns som om jag bakar en muffin som aldrig blir klar. En muffin som kom ut döbakt och som jag snabbt kastade tillbaka in i ugnen som för att rädda den. Bättre blir det i varje fall inte. Ibland får man helt enkelt nöja sig. Eller börja om. Börja om får jag nog göra. Backa bandet åtminstone.
Från början var det så himla wow. Uppskattande, utforskande, ömsesidigt. Jag kände mig verkligen het. Åtrådd. Attraktiv. Jag vågade vara allt som jag ville eller saknade. Jag kompletterade mig själv. Det var underbart. Jag var underbar. Det var fem jävla år sedan ! Det har bara gått utför sedan dess. Nu senast var jag allt annat än uppskattad (det märktes i varje fall inte) och hade definitivt inte något ömsesidigt utbyte. Stelt, själviskt och "bara för att". Nervositet och okunskap yttrade sig som totalidiotiska hån och ett ännu dummare påklistrat superego. Samtidigt föll min självdyrkan i marken ...
Är det därför jag tar avstånd nu ? Det är i varje fall inte på grund av några seglivade känslor. Snarare förvärrade rädslor. Att bli tagen för given. Inte uppskattad. Kan jag falla ännu längre ? Fasar jag för fler hån ? Ännu ett superego ?
Det är så mycket enklare att stå vid sidan om och se på. Se på medan livet passerar. Jag önskar det trygga, lekfulla och enkla åter. Platoniskt och utan krav på avancemang. Då kan jag omöjligt falla lägre. Det känns verkligen som att jag inte har något alls att erbjuda just nu. Och det gör mig lite arg. På mig själv. För att jag lät hans idioti etsa sig fast. För att jag lät hans omogenhet styra. Å andra sidan - utan att riskera att falla lägre - så kan jag omöjligt resa mig igen. Och jag går miste om något som säkert är så underbart, avslappnat och upplyftande. Orkar inte tänka mer.
Bit mig i benet G !
Knock-out
Så lång tid jag har spenderat på att vänta. Vänta på honom. Vänta på hans bekräftelse. Vänta på ett erkännande. Den ultimata bollen är kastad i min riktning !
Jag är häpen, fundersam, ambivalent och förlamad. Jag hade gett upp. Bestämt mig för att acceptera det faktum att det aldrig kommer ske. Acceptera hur oönskad jag är. Övertala mig själv att det är hans förlust. Intyga att jag mår bra ändå.
Blipp* X har skickat en vänförfrågan till dig.
Det är alldeles för enkelt. Facebook underlättar för mycket. Tillåter allt. En person som inte vill kännas vid min existens på riktigt har letat upp mig på Facebook. En person som, om jag har tur, visar mig svagt intresse under ett par veckor. En person som alltid lyckas försvinna lika fort som han återkom.
Troligen orsaken till varför jag inte är alltför villig att släppa in nya bekantskaper - jag är övertygad om att de kommer försvinna snart igen. Orsaken till varför jag har problem med att öppna mig, vara mig själv och tillåta mig själv att lita på en annan människas genuina intresse för mig. Orsaken till varför jag är övertygad om att jag är ointressant och tråkig. Mannen som jag ofrivilligt låtit påverka hela mitt liv.
Kanske mår jag sämre än vad jag tillåter mig själv att inse. Eller känns det bara fel att inte sörja den eventuella förlusten. Vad vill han? Han är som en trägen pojkvän som inte vill ge upp. Som envisas med att tränga sig på gång på gång för att återfå lite kontroll. Jag vill men ändå inte.
Jag säger inte att det är enbart hans skuld att han försvann ur mitt liv. Det finns saker jag inte vet, saker som vägrat omtalas. Saker jag alltid undrat. Det finns också saker jag med säkerhet vet. Han är en vuxen man. Han har en fri vilja. Han besitter förmågan att ständigt dra sig ur igen. Kanske är han osäker precis som jag, men vilken nytta gör han i mitt liv om han bara ska blåsa hopp i mig för att kunna ta bort det igen? Vad tillför han som jag saknar? Ett godkännande jag inte fått.
Inget mer. Jag har inte bara en, utan två, män som figurerat fäder i mitt liv. Han råkar bara vara min biologiska pappa. Utan tvekan kan jag säga att min biologiska morfar och Onkel betytt ofantligt mycket mer positivt för mig ! De har funnits där för mig under hela min uppväxt. Lärt mig saker och ställt upp när de behövts. Onkel är mer far för mig än vad han någonsin varit...
Just som jag börjat ta allt lite mindre seriöst. Börjat tänka mer vad jag vill, vad som känns rätt för tillfället och försöker att inte tolka in för mycket eller tänka för långt fram. Inte tänka så mycket på vad som förväntas av mig och om jag gör andra nöjda.
Blipp* så var jag tillbaka på ruta ett igen. Tack ?
Jag är häpen, fundersam, ambivalent och förlamad. Jag hade gett upp. Bestämt mig för att acceptera det faktum att det aldrig kommer ske. Acceptera hur oönskad jag är. Övertala mig själv att det är hans förlust. Intyga att jag mår bra ändå.
Blipp* X har skickat en vänförfrågan till dig.
Det är alldeles för enkelt. Facebook underlättar för mycket. Tillåter allt. En person som inte vill kännas vid min existens på riktigt har letat upp mig på Facebook. En person som, om jag har tur, visar mig svagt intresse under ett par veckor. En person som alltid lyckas försvinna lika fort som han återkom.
Troligen orsaken till varför jag inte är alltför villig att släppa in nya bekantskaper - jag är övertygad om att de kommer försvinna snart igen. Orsaken till varför jag har problem med att öppna mig, vara mig själv och tillåta mig själv att lita på en annan människas genuina intresse för mig. Orsaken till varför jag är övertygad om att jag är ointressant och tråkig. Mannen som jag ofrivilligt låtit påverka hela mitt liv.
Kanske mår jag sämre än vad jag tillåter mig själv att inse. Eller känns det bara fel att inte sörja den eventuella förlusten. Vad vill han? Han är som en trägen pojkvän som inte vill ge upp. Som envisas med att tränga sig på gång på gång för att återfå lite kontroll. Jag vill men ändå inte.
Jag säger inte att det är enbart hans skuld att han försvann ur mitt liv. Det finns saker jag inte vet, saker som vägrat omtalas. Saker jag alltid undrat. Det finns också saker jag med säkerhet vet. Han är en vuxen man. Han har en fri vilja. Han besitter förmågan att ständigt dra sig ur igen. Kanske är han osäker precis som jag, men vilken nytta gör han i mitt liv om han bara ska blåsa hopp i mig för att kunna ta bort det igen? Vad tillför han som jag saknar? Ett godkännande jag inte fått.
Låt mig presentera (utan trumvirvel!) min biologiska pappa.
Inget mer. Jag har inte bara en, utan två, män som figurerat fäder i mitt liv. Han råkar bara vara min biologiska pappa. Utan tvekan kan jag säga att min biologiska morfar och Onkel betytt ofantligt mycket mer positivt för mig ! De har funnits där för mig under hela min uppväxt. Lärt mig saker och ställt upp när de behövts. Onkel är mer far för mig än vad han någonsin varit...
Just som jag börjat ta allt lite mindre seriöst. Börjat tänka mer vad jag vill, vad som känns rätt för tillfället och försöker att inte tolka in för mycket eller tänka för långt fram. Inte tänka så mycket på vad som förväntas av mig och om jag gör andra nöjda.
Blipp* så var jag tillbaka på ruta ett igen. Tack ?
Galenskap
Vem du nu än är som har bestämt att det är en bra idé med alla på en gång:
Sluta kasta bollar på mig !
Jag orkar inte ens försöka fånga dem för att de ska landa mjukt och inte skadas :/
Solo-boende
Det bästa med att bo själv är att det är precis som man vill ha det. Ingen som tjatar om disken, ingen att tjata på om disken. Dörrar är stängda, det är tyst och ingen försöker stissa upp en när man vill sova.
Det absolut sämsta med att bo ensam är att man inte kan kurra ihop sig, burra in sig hos den andra, när man vaknar av en mardröm. Att det inte finns någon som puttar av en från sängen när man inte vill gå upp.
Det absolut sämsta med att bo ensam är att man inte kan kurra ihop sig, burra in sig hos den andra, när man vaknar av en mardröm. Att det inte finns någon som puttar av en från sängen när man inte vill gå upp.
Närhet...
okej, så har man då väl bestämt sig för en sak. Då ångrar man sig givetvis. *suckar* om jag åtminstone själv kunde bestämma mig för något och sedan hålla mig till det - tänk vad mycket enklare allt hade varit!
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
När ensamheten tränger sig på ...
Jag är typen som njuter av mitt eget sällskap. Som ibland inte kan bärga mig till att få komma hem till tystnaden och lugnet. Utan tvekan behöver jag verkligen min ensamhet. Min egen-tid. Kanske är det för att jag träffar så många människor varje dag på jobb, för att jag måste prata och hålla humöret uppe. Fast så vitt jag kan minnas har jag alltid varit såhär.
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
. . .
finns inget bra tillfälle .
Saknad
Försvarsmekanismer upphör aldrig att förvåna mig, eller för den delen skrämma mig. Är det bara jag i hela världen som fungerar såhär? När någon är på väg att trilla ut från mitt liv, eller snarare min vardag - så löser jag det hela genom att stänga dem ute. Inte låta dem ta plats, inte låta dem få insyn. Tror att jag skyddar mig själv. Tror att det är enkelt.
http://www.youtube.com/watch?v=D2Rgu8qXSzg&feature=channel
Tycker jag att någon under en längre tid hör av sig dåligt, eller inte berättar saker som jag önskar att jag fick vara en del av - så börjar jag bete mig likadant. Kyligt och sällan. Eller går det upp och ned. Varför? För att inte själv behöva sitta med lång näsa och undra vad som sker. Tillåt aldrig dig själv att hamna i ovisshet. Ligg alltid ett steg före. Sick.
Har förstått det, varje gång man satsar så riskerar man att förstöra det som finns. Skrattet ni delade på festen blir plötsligt ett tvång att ses och engagera sig. Du inser att det här personen inte var riktigt så ball som du först trodde - eller än värre: den andra personen når den insikten om dig! Är det kanske det du är rädd för? Att någon annan ska bli besviken på dig? Är det just det du vill undvika?
Brud.
Det är inte meningen att vara så kall. Det bara blir så. I tron att det skulle förändra något. I tron att det skulle kunna göra saknaden mindre. Tankeverksamheten mindre övertagande. Vardagen enklare. Vardagen som plötsligt är helt splittrad. Vardagen som är helt självisk, där ingen annan ingår. Där ingen annan släpps in. Vardagen som man inte vet något om. Någon är inte så stor del i ditt liv som du önskar. Antingen för att personen själv inte kan, eller för att du inte låter personen. Lösning? Stäng av än mer för att slippa bli sårad. Resultat? Du blir sårad med en gång istället.
Någon försöker inte vara en så stor del i ditt liv som du önskar. Någon anstränger sig inte så mycket som du hade velat och du känner dig inte uppskattad. Varför? Ingen som vet. Brist på intresse. Brist på engagemang. Brist på erfarenhet, åtagande och insikt !? Då stänger du ute. Är du känslokall eller bara mänsklig? Är det meningen att man ska stänga av för att saknaden inte ska bli för stor?
I vanliga fall saknar jag väl inom vissa gränser. Önskar att avståndet var mindre och umgänget mer frekvent. Men till sist, så slutar jag tänka på det. Låter bli att höra av mig, fösöker inte få till en träff. Lägger på sätt o vis ned. Sen när man väl ses igen, då måste man ju börja om från början - bygga upp allt igen. Är det egentligen sunt? Hur mycket sundare är det å andra sidan att enbart sakna, då uppslukas man ju.
Har jag låtit mig uppslukas? Humöret är i botten, energin låg och jag känner mig allmänt opepp. Jag skulle ju inte bli besviken! Ska man berätta att man är besviken? Att allt måste byggas upp igen? Ska man tillsammans inse det faktum att man glidit ifrån varandra? En gång var jag med om det - men det hjälpte inte, konstaterandet fanns där från bådas sida. Men ingenting förändrades. Vi har bara fortsatt glida isär. Det är synd på vad som brukade vara en så fin vänskap.
För att få mig att le. För att få mig att lägga grunden igen. Och vilja fortsätta placera stenar där. Det behövs inte mycket. Jag är rätt lätt egentligen. Det behövs bara lite oftare.
Underbara människor finns i mitt liv och kommer alltid finnas. Om vi så varken ses eller hörs på en månad, så är allt som vanligt när så väl sker. Det är varken krystat eller framtvingat. Det bara är. Upplevde det senast nu i veckan faktiskt. Återsåg ett underbart gäng som jag inte träffat på för tok på länge. De är så öppna, varma och omtänksamma att man omöjligt kan sitta med a l l a murarna uppe. Där finns trygghet.
Trygghet är nog just det jag saknar för att våga vara öppen. Våga fortsätta. Vill inte kämpa i onödan. Vill inte dela med mig för att kort därefter upptäcka att det inte var välkommet. Safety first, som de invigda säger... Å andra sidan - vilken sorts garantier kan egentligen jag erbjuda?!
Svår ? ahh ja!
http://www.youtube.com/watch?v=G3DhrmL_YTI&feature=related
Önskan
Ikväll är en sådan kväll då inget blev som man trodde. En sån kväll som man bara vill gräva ner sig under täcket och försvinna. Försvinna in i drömmarna samtidigt som man känner tryggheten från någon annan. Varför är du aldrig här? :(
"Jag har träffat någon ny"
Måste man verkligen säga det till sitt ex? Har de över huvud taget med saken att göra !? Givetvis finns det en orsak till att ens tidigare förhållande tog slut. Kanske kommer man bra överens med sitt ex, kanske har man ingen kontakt alls. Ska man då, antingen mitt i allt det påklistrat vänskapliga alternativt i tystnaden, slänga fram att någon annan tagit "hans" plats? Även om man båda två är medvetna om att man inte längre är tillsammans, så svider det att höra att den andra träffat någon ny. Gått vidare innan man själv ens hunnit tänka tanken...
Fast vad är det egentligen som säger att exet inte gick vidare under tiden förhållandet fortfarande fanns? Ville kanske bara komma undan det där jobbiga med att göra slut - men lät ändå intresse och känslor dö under tiden - i väntan på att Du skulle göra slut istället. Det är subbigt, jag vet. Men det är kärlek, så vad ska man göra?
Satt brevid en kille på bussen hem som antagligen just fått höra det befarade "Jag har träffat någon ny." Tonen i hans röst var allt annat än vänlig, entusiasmen var så uppenbart tillgjord att det snarare blev sarkasm. Det var så tydligt att han var sårad. "Jag hoppas att ni .... klickar... " "Då får vi väl hoppas att han är en .... trevlig... typ" "Hoppas ni lever lyckliga resten av ert liv........." Många låtsasförhoppningar på kort tid, när det enda han egentligen hoppades på var att den nya killen ska skjuta sig själv i benet och trampa sig själv på tårna i förvåningen för att därefter trilla och slå kuken på något så hårt att han känner smaken av sin egen sperma. Typ.
Men på riktigt - bara för att man varit tillsammans så betyder väl inte det att man måste stå ut med en massa skit? Är det slut så är det slut, varför fortsätta prata om man inte kan bete sig? Även om man låter exet hållas, för att man förstår ilskan, så gör det väl inte saken roligare när den nya totalsågas och hånas vid varje samtal? Å andra sidan försöker man själv tänka sig in i sitsen där man inte hört ett ord och plötsligt ser sin före detta lover hångla upp någon annan... Inte alltför ljuvligt.
Jag kan inte bestämma mig - är man "skyldig" att berätta att man träffat någon ny? Och är man i så fall skyldig att ta konsekvenserna av detta, eller kan man bara sticka direkt? Förstår samtidigt inte varifrån rätten kommer att behandla sitt ex sämre än en främling. Är det dags att växa upp och ta ansvar för sina handlingar - både i det förflutna och i framtiden? Eller är det månntro dags att klippa banden?
Break-up
Kärlek är flyktigt. Mer flyktigt än man faktiskt vill förstå. Det du såg senast du tittade kanske inte längre ser likadant ut. Det är just det som gör kärlek så spännande. Och oberäkneligt. Tänk om du tittar så sällan att du missar detaljerna. Vad du ser är kanske resultatet medan andra upplever vägen dit. Lågan flackar men är allt annat än beständig. Vardagen börjar bli förutsägbar och den skrämmande slentrianen har letat sig in. Långsamt, långsamt försvinner glöden, men du märker inget förrän det är alldeles mörkt. Och alldeles för sent... Du låter det hända.
Plötsligt handlar ett förhållande inte längre om relationen utan om vana och plikt. Förväntningar som måste levas upp till, saker som ingår. Laga mat, diska, tvätta och städa. Jobba, komma hem utmattad men ändå orka. Umgås, prata, aktivera sig, skratta och ha sex. Lyssna och vilja dela med sig. Vardagen ni delar och tryggheten ni känner. Tryggheten som ni tror att ni lever i är egentligen det mest otrygga av allt. Det är som rysk roulette, frågan är bara vem som vågar. Vem som vågar ta steget bort från måsten och tillbaka till livet.
Minns ni? Hur ni skrattade ihop. Satt uppe hela natten och pratade. Delade med er av livet och varandra. Tyckte att allting den andra sa och visade var intressant. Tyckte det var roligt att göra saker för den andra bara för att få se glädjen i ögonen. Lät tanken på det där leendet få dig att le under tiden isär. Saknade famnen så snart du lämnade den. Önskade att det för alltid skulle vara lika underbart. Det är det inte. Verkligheten gör sig påmind... Det kommer aldrig någonsin bli så bra igen som det var i början.
Du tror att hon bryr sig om det du vill visa. Det som du tycker är så spännande. Det gör hon inte. Antingen förstår hon inte eller så vill hon inte förstå. Kanske förstår hon men hade inte kunnat bry sig mindre. Märker du inte det? Glöm inte att titta ibland, för att se om något har förändrats sedan sist du tittade. För att se om lågan verkligen flackar. Är det så svårt att vara lite uppmärksam? Kanske vill inte du heller längre. Kanske vill du bara slippa vara den som "får skulden" och "sårar". Krävs det verkligen en tredje person för att någon av de två ska våga ta steget? Kan det inte räcka med en själv?
Räcker det inte att bli tagen för given, varken bli uppskattad eller sedd? Är det inte tillräckligt att man inte längre pratar med varandra - eller än värre: inte har något att säga varann? Räcker inte insikten om att man inte har något gemensamt och vill helt olika saker? Erkännandet om att du tappat intresset och viljan är inte långt borta. Men steget till att göra slut är långt.
Du är rädd för att ångra dig. Du är rädd för att ångra att ta steget bort och inte kunna gå tillbaka igen. Du är rädd för att göra ett misstag, att ta fel beslut. Det är underligt - att orsaken till att man stannar i en relation som skapar ständig ångest är att man är rädd för att ångra sig. Du är rädd för ensamheten som det innebär. Du är rädd att det här är den bästa relationen du någonsin kommer ha. Du är rädd för att byta ner dig. Du är rädd för att inte ha vänner att falla tillbaka på och du är rädd för att inte klara dig själv.
Det gör du. Du klarar dig själv. Det är bara väldigt jobbigt.
Tyvärr finns det inget annat att se fram emot än ovisshet.
Orättvis
Jag är orättvis.
När jag inte får det jag behöver så blir jag ledsen. Jag tar ett steg tillbaka. Varför ska jag stå blottad, när jag är den enda som är där. Som försöker. Till sist intalar jag mig att det är lika bra att ge upp. Låta bli att hoppas. Sluta vänta.
Biip biip* Där kom visst det jag hoppats på. I drygt fyra dagar . . .
Jag är kall och rentav elak i mitt försvar av mig själv. Jag är mänsklig, okej? Som ett sista försök att återfå min stolthet. Relationer handlar om att våga blottlägga sig själv. Svälja sin stolthet. Dela med sig. Inte dra sig undan. Då krävs tillit. Kommunikation. Engagemang.
Men hur många gånger ska man låta sig själv stå där och bli besviken? Vågar man verkligen ta chansen? Bara för att jag är rädd att bli sårad - så ger det väl inte mig rätten att såra andra? Undrar vilket som skrämmer mig mest egentligen - insikten om att jag inte kan låtsas som inget och istället vara tacksam (varför skulle jag egentligen?) eller insikten om att det nog alltid kommer vara såhär t y s t . . . Å andra sidan, så är det väl bättre att vara ärlig än att låtsas? Fast man kanske inte ska vänta in i det längsta innan man säger nåt? Kanske borde man försöka förhindra att det går för långt? Ska man behöva det?!
Nu till något annat, fast ändå lite samma sak: Det förflutna är här för att stanna. Är det inte lika bra att acceptera det då? Istället för att kyligt kämpa för att stänga det ute? Jag vet inte. Men det är onödigt att vara elak. Förlåt.
När jag inte får det jag behöver så blir jag ledsen. Jag tar ett steg tillbaka. Varför ska jag stå blottad, när jag är den enda som är där. Som försöker. Till sist intalar jag mig att det är lika bra att ge upp. Låta bli att hoppas. Sluta vänta.
Biip biip* Där kom visst det jag hoppats på. I drygt fyra dagar . . .
Jag är kall och rentav elak i mitt försvar av mig själv. Jag är mänsklig, okej? Som ett sista försök att återfå min stolthet. Relationer handlar om att våga blottlägga sig själv. Svälja sin stolthet. Dela med sig. Inte dra sig undan. Då krävs tillit. Kommunikation. Engagemang.
Men hur många gånger ska man låta sig själv stå där och bli besviken? Vågar man verkligen ta chansen? Bara för att jag är rädd att bli sårad - så ger det väl inte mig rätten att såra andra? Undrar vilket som skrämmer mig mest egentligen - insikten om att jag inte kan låtsas som inget och istället vara tacksam (varför skulle jag egentligen?) eller insikten om att det nog alltid kommer vara såhär t y s t . . . Å andra sidan, så är det väl bättre att vara ärlig än att låtsas? Fast man kanske inte ska vänta in i det längsta innan man säger nåt? Kanske borde man försöka förhindra att det går för långt? Ska man behöva det?!
Nu till något annat, fast ändå lite samma sak: Det förflutna är här för att stanna. Är det inte lika bra att acceptera det då? Istället för att kyligt kämpa för att stänga det ute? Jag vet inte. Men det är onödigt att vara elak. Förlåt.
Nej.
http://www.youtube.com/watch?v=M5warw7PDuw
Det finns en tid och plats för allt. Ibland så går man miste om möjligheten. Ibland förlorar man den. Ibland försummar man den. Då finns det med all säkerhet en orsak. Ödet. Är inte det tillräckligt för att låta bli att försöka erinra det som var? Då vet jag inte vad som är.
Det är med slutet av klippet färskt i minnet som jag skriver detta. Låten framförallt. De första tonerna var allt som behövdes för att väcka minnen till liv. Innan jag ens själv hann tänka efter hade tårarna redan kommit som en reaktion. Det var två sekunders sorgsenhet och ilska över vad som varit och därefter följde en direkt önskan om att associera låten med något annat. Med någon annan. Egentligen att inte associera något alls med denna någon. Jag vill inte. Makes me no good.
Jag inser att det inte är möjligt. Alla har ett förflutet. Det förflutna är här för att stanna. Det går inte att ersätta. Bara att gå vidare. Gå vidare!
Snälla?
Det finns en tid och plats för allt. Ibland så går man miste om möjligheten. Ibland förlorar man den. Ibland försummar man den. Då finns det med all säkerhet en orsak. Ödet. Är inte det tillräckligt för att låta bli att försöka erinra det som var? Då vet jag inte vad som är.
Det är med slutet av klippet färskt i minnet som jag skriver detta. Låten framförallt. De första tonerna var allt som behövdes för att väcka minnen till liv. Innan jag ens själv hann tänka efter hade tårarna redan kommit som en reaktion. Det var två sekunders sorgsenhet och ilska över vad som varit och därefter följde en direkt önskan om att associera låten med något annat. Med någon annan. Egentligen att inte associera något alls med denna någon. Jag vill inte. Makes me no good.
Jag inser att det inte är möjligt. Alla har ett förflutet. Det förflutna är här för att stanna. Det går inte att ersätta. Bara att gå vidare. Gå vidare!
Snälla?
Otrohet - eller?
"Men, det kan ju inte räknas som otrohet ifall man inte har pratat om det..."
Ursäkta? Måste man ha en lista i punktform skapad i Word, utskriven och underskriven för att det ska räknas? Jag förstår inte riktigt. Säkerligen är det bara jag som är för principfast och hänsynsfull. Med andra ord: trög. Men på riktigt, är inte vissa saker underförstådda ifall man är i ett förhållande? Måste man å andra sidan vara i ett förhållande för att det ska finnas utrymme för otrohet? Ifall man träffats ganska mycket och definitivt är på G att bli tillsammans så borde man väl inte kuckilura med någon annan? Fast för en del verkar en okej ursäkt för detta vara att man "bara behövde få det ur systemet" - vadå, är det en jäkla bajskorv som behöver komma ut eller?!
Det är väl inte direkt otrohet att kuckilura med en annan precis innan man går in i ett förhållande. Det extrema: [...] innan man gått ut med att man är i ett förhållande. Jag vill väl inte heller påstå att det är otrohet att framför sin partner dregla över någon annan. Det extrema: [...] att totalt ignorera sin partner och framför denna ägna sin odelade uppmärksamhet åt en annan person. Inte direkt otrohet, men definitivt heller inte det ultimata pojkvänsbeteendet...Gränsen mellan vänskap och mer än det är tunn, men att ge en vän komplimanger är i normala fall bara positivt. Komplimangerna tenderar dock att bli lite för mycket. Kanske handlar det plötsligt om att få sällskap i badet, en uttalad önskan om att kramas eller nyfikenhet på hur det känns att kyssa denne "vän". Det är väl inte heller direkt otrohet, för inget har ju hänt... Som sagt, definitivt inte ett acceptabelt beteende!
Det här är något av det mest idiotiska jag hittat på nätet, och nej - jag letar inte så mycket så det finns säkerligen värre. Följande hittade jag på http://otrohet.googlepages.com/teckenp%C3%A5otrohet
Frågan är om man egentligen vill inse att ens partner är otrogen? Ibland är lögnerna så genomskinliga och ursäkterna så dåliga. Ändå låtsas man inte se. Ändå stannar man. Ändå låtsas man. Är det för att det ger en själv utrymme för att göra detsamma? Eller för att man helt enkelt förstår att när man väl erkänt vad som pågår för sig själv - så finns det ingen återvändo. Antingen tar det slut, eller kommer man fortsätta i ett förhållande med han som en gång var otrogen.
http://www.youtube.com/watch?v=qWLuqly6uCQ&feature=related
Ursäkta? Måste man ha en lista i punktform skapad i Word, utskriven och underskriven för att det ska räknas? Jag förstår inte riktigt. Säkerligen är det bara jag som är för principfast och hänsynsfull. Med andra ord: trög. Men på riktigt, är inte vissa saker underförstådda ifall man är i ett förhållande? Måste man å andra sidan vara i ett förhållande för att det ska finnas utrymme för otrohet? Ifall man träffats ganska mycket och definitivt är på G att bli tillsammans så borde man väl inte kuckilura med någon annan? Fast för en del verkar en okej ursäkt för detta vara att man "bara behövde få det ur systemet" - vadå, är det en jäkla bajskorv som behöver komma ut eller?!
Det är väl inte direkt otrohet att kuckilura med en annan precis innan man går in i ett förhållande. Det extrema: [...] innan man gått ut med att man är i ett förhållande. Jag vill väl inte heller påstå att det är otrohet att framför sin partner dregla över någon annan. Det extrema: [...] att totalt ignorera sin partner och framför denna ägna sin odelade uppmärksamhet åt en annan person. Inte direkt otrohet, men definitivt heller inte det ultimata pojkvänsbeteendet...Gränsen mellan vänskap och mer än det är tunn, men att ge en vän komplimanger är i normala fall bara positivt. Komplimangerna tenderar dock att bli lite för mycket. Kanske handlar det plötsligt om att få sällskap i badet, en uttalad önskan om att kramas eller nyfikenhet på hur det känns att kyssa denne "vän". Det är väl inte heller direkt otrohet, för inget har ju hänt... Som sagt, definitivt inte ett acceptabelt beteende!
Det här är något av det mest idiotiska jag hittat på nätet, och nej - jag letar inte så mycket så det finns säkerligen värre. Följande hittade jag på http://otrohet.googlepages.com/teckenp%C3%A5otrohet
"10 vanliga tecken på otrohet
- Ett vanligt tecken på otrohet är att din partner plötsligt har en mycket hög mobilräkning utan att kunna förklara varför.
- Ett annat vanligt tecken på otrohet är att din partner växlar mellan att ömsom dra sig undan och ömsom vara ovanligt kärleksfull och närvarande.
- Om din partner verkar glad men har hela tiden tankarna på annat håll kan också det vara ett tecken på otrohet.
- Kanske din partner har skaffat sig ett nytt fritidsintresse som tar upp allt mer tid som du dessutom inte får följa med på. Detta kan också vara ett tecken.
- Flera tecken på otrohet kan vara om din partner drar sig undan och skickar sms utan att kunna uppge vem de är till.
- Tecken kan också vara om din partner plötsligt har börjat bry sig mer om hur han/hon ser ut och har börjat göra sig finare än vanligt när han/hon ensam ska gå bort.
- Ett tecken kan vara att din partner arbetar mer övertid än vanligt.
- Ytterligare ett tecken är om din partner ljuger om var han/hon varit eller ger osammanhängande förklaringar som inte går ihop.
- Din partner stannar ofta uppe vid datorn efter du gått och lagt dig och mailar okända personer är ett vanligt tecken på otrohet.
- Ett sista vanligt tecken på otrohet är om det har börjat ringa någon som lägger på när du svarar och din partner har även börjat gå undan för att svara när det ringer."
Frågan är om man egentligen vill inse att ens partner är otrogen? Ibland är lögnerna så genomskinliga och ursäkterna så dåliga. Ändå låtsas man inte se. Ändå stannar man. Ändå låtsas man. Är det för att det ger en själv utrymme för att göra detsamma? Eller för att man helt enkelt förstår att när man väl erkänt vad som pågår för sig själv - så finns det ingen återvändo. Antingen tar det slut, eller kommer man fortsätta i ett förhållande med han som en gång var otrogen.
http://www.youtube.com/watch?v=qWLuqly6uCQ&feature=related
I de lugnaste vatten...
Rubbat
Relationssfären är ur balans. Förhållande tar slut till höger och vänster, personer omkring mig flyttar isär. Medan andra, som snarare brukar välja en annan väg, plötsligt har förhållande. Det är väl allmänt känt att sådant brukar sprida sig som en epidemi. Tar det slut för någon i kompisgänget följer andra gärna efter. Är det för att de inte vill vara den enda med pojkvän eller för att de helt enkelt inser att det är okej att gå vidare?
Läste gamla dagböcker idag. Jag tycker det är skrämmande att man kan bli så pass beroende av en annan människa. Fast det är nog minst lika skrämmande att leva ego trots att man är två. Hur hittar man balansen? Finns det egentligen en balans? Någon sa till mig att det alltid är en i förhållandet som är mer kär och engagerad än den andre. Stämmer verkligen det? Han tillade dock att det inte tvunget är samma person hela tiden - utan att detta är något som ständigt skiftar och på så vis skapar balans. Förvisso handlar det ju om att ge och ta. Men ändå, det lät skrämmande... Skrämmande sant. Som ett faktum man inte riktigt vill inse egentligen. Fast det är ju inget fel i det om man tänker efter - åtminstone inte när man turas om ;) Förhållande kräver ständigt underhåll. Så är det bara.
Läste gamla dagböcker idag. Jag tycker det är skrämmande att man kan bli så pass beroende av en annan människa. Fast det är nog minst lika skrämmande att leva ego trots att man är två. Hur hittar man balansen? Finns det egentligen en balans? Någon sa till mig att det alltid är en i förhållandet som är mer kär och engagerad än den andre. Stämmer verkligen det? Han tillade dock att det inte tvunget är samma person hela tiden - utan att detta är något som ständigt skiftar och på så vis skapar balans. Förvisso handlar det ju om att ge och ta. Men ändå, det lät skrämmande... Skrämmande sant. Som ett faktum man inte riktigt vill inse egentligen. Fast det är ju inget fel i det om man tänker efter - åtminstone inte när man turas om ;) Förhållande kräver ständigt underhåll. Så är det bara.
