Home sweet home
För första gången kände jag mig nervös inför flygningen och funderade på att åka hem igen. Sådär brukar det aldrig kännas, men någon sorts oro infann sig. Väl på planet lyfte vi aldrig, istället kom piloten ut och sa något i stil med: "As you probably can guess since I'm out here I don't have good news." Tydligen var det något problem med Londons radarsystem så planen fick varken lyfta eller landa. Plötsligt kände jag mig lugn igen, oron var befogad men inte så farlig. Personligen står jag hellre på fast mark än cirkulerar i luften otaliga timmar. Konstigt nog höll alla sig lugna ombord, ingen blev orolig eller aggressiv. Jag däremot blev väldigt förvånad. Förväntade mig att åtminstone några passagerare skulle flippa ut, det är jag ju van vid.
Pratade med en av flygvärdinnorna och fick till min besvikelse veta att de inte får någon övertid utan bara betalt för själva flygningen. Hur snålt är inte det? I mina ögon är de definitivt värda extra pengar för tillfällen som detta, då deras tålamod och servicekänsla prövas till det yttersta. Förklaringen till biljettens låga pris låg plötsligt klar för mig. Givetvis är det bättre för dem att ha ett jobb än att gå arbetslösa, men med sådana villkor? Det är nästan så man vill sluta flyga budget och stödja bolag som detta. Jag vet inte hur de andra lågprisflygbolagen har det, men jag flög med EasyJet. Det vill jag nog inte göra igen.
Servicen ombord var makabert bra och bara det faktum att piloten kom ut och visade sig vid ett flertal tillfällen gjorde mig glad. Han var inte där bara för att ta oss från punkt A till B, han var också en av oss. Det är knappt att jag kan tro det själv - men vi stod kvar i Köpenhamn två timmar innan vi väl kom iväg. Under tiden hann piloten fixa en buss till oss som skulle ta oss tillbaka till terminalen, allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Ironiskt nog började folk gå av bussarna igen så snart de var fyllda - tydligen skulle vi få lyfta snart. När det så väl var dags så gick allt hur smidigt som helst, lyftning och landning märkte jag knappast av.
Framme i London blev jag intervjuad angående förseningen, och jag såg till att understryka servicen ombord och den goda informationen - istället för att fokusera på de där två timmarna. Ska försöka ha detta i åtanke när jag kommer tillbaka till jobbet. Fast å andra sidan var alla passagerare lugna och trevliga här, så brukar det sällan vara för mig. När jag med bussen kom fram till Stratford tittade jag ut genom fönstret för att se Kinesen. Istället såg jag Nicokick med en "Svensson"-skylt; hur gulligt är inte det?! Kinesen var såklart också där, hon hade bara gömt sig bakom en stolpe ;) Så himla mysig start på min vistelse!
På sätt och vis tyckte jag att det skulle bli skönt att komma iväg, för då skulle det inte kännas så tomt och ensamt i min säng. Kanske skulle jag inte sakna hans närhet så mycket. Fast jag märkte att det hjälper inte att byta säng, och insåg att det nog inte är sängen det sitter i ändå. Redan första natten fick jag lite hemlängtan och saknade min säng. Vaknade (alldeles för tidigt) på morgonen och kände mig helt nere. Så nära, men ändå så långt borta.
I vanliga fall när jag är bortrest är det en frihetskänsla som infinner sig. Aldrig att jag har haft hemlängtan förut, snarare tvärtom. Varje gång jag kommit hem har jag istället längtat tillbaka och känt mig allmänt besviken på vardagen. Jag tar det som ett gott tecken att det inte var så den här gången. Äntligen har jag skapat trygghet och trivs i mitt hem, funnit trygghet i mig själv. Saknade jobbet och känslan av att vara behövd som man ibland kan få där. Jag saknade Helsingborg som stad och allt vad det nu innebär.
En av de viktigaste sakerna det innebär är Onkel, vi kan träffas ofta och har kommit varann nära igen. Ofta när jag var liten var vi och badade ihop. Precis som med alla småttingar så kastas man runt i vattnet, jag älskade det! Blev alltid kånkad på som liten, tror det är därför jag fortfarande är så förtjust i det - får mig att känna trygghet. Jag minns när jag fick höra att han hade skaffat sambo och hela köret. Jag minns rädslan jag kände, oron för att han plötsligt skulle tas ifrån oss och försvinna ur våra liv. Ritade en teckning i skolan på oss när vi badade och lekte, kanske skulle vi aldrig få göra det igen? Han försvann aldrig ur våra liv och togs absolut inte ifrån oss, men nu när vi bor i samma stad är allting så mycket enklare. Vi kan ses oftare och hittar på saker ihop, ta till exempel vår traditionella söndagsbrunch på Brooklyn - I love it :) Förvisso har min relation till de flesta förbättrats sedan jag flyttade hemifrån, framförallt den till mor. Förut kunde vi knappast vara i samma rum...
Det bästa med att bo själv är att man gör precis det man känner för. Risken att bli störd eller störa någon annan är väldigt liten (men det finns ju trots allt grannar). Man inreder precis så som man själv vill ha det och med de möblerna man gillar. Trängsel och väntan på badrummet är ett minne blott, jag har äntligen ett badkar igen. Jag gör precis det jag känner för, här är tyst när jag vill sova och levande ljus kan jag tända så ofta jag vill. Maten i kylen tycker man förhoppningsvis om, med tanke på att det är man själv som köpt den. Man lagar precis den maten man känner för, och tittar på det programmet man själv vill.
För all del, det finns stora nackdelar också. När man lagat den där maten så måste man ju diska. Måste är väl lite fel ord, i varje fall för mig - för jag har verkligen insett att man inte måste. Tyvärr ;) Har förvisso också insett att det inte alltid enbart handlar om lathet, är jag bekymrad eller nere så har jag väldigt svårt att bry mig om disken. En annan nackdel är att man alltid är ensam. Det är ingen som bara sitter där brevid en i soffan utan att säga ett ord eller kräva något socialt engagemang. Det är ingen som gör lite te åt en eller tar hand om en när man är sjuk. Jag har ingen att rå om, allting jag gör är för mig själv. På ett sätt är det skönt, men å andra sidan är det den ultimata ensamheten. Det är bara jag som bor här.
Tillbaka i Sverige blev ju inte allt sådär helylle och mysigt som jag hade tänkt mig. Stötte på ett stort hinder på vägen, men väl hemma i min säng kändes det bara så rätt!
Transexualitet
En känsla av att man fötts i fel kropp, att man egentligen saknar en penis eller ett par bröst det förstår jag också. I mina ögon är det samma princip - man trivs inte i sin kropp och vet hur man hade velat ha det. Nu finns också möjligheten att göra något åt det och förhoppningsvis även omgivningens acceptans. Att omgivningen accepterar beslutet är givetvis en irrelevant faktor eftersom ett könsbyte är något man gör för sin egen skull. Omgivningen må ha accepterat den man varit hela sitt liv förut, men det handlar om att man ska acceptera sig själv och det är i varje fall i mina ögon långt mycket viktigare än vad omgivningen tycker.
Alla tvekar nog någon gång i livet över sitt utseende eller sin sexuella läggning. Det har jag gjort i varje fall. Jag älskar det faktum att världen blivit mångsidig, att det finns hetero, homo och bi. Från den äldre generationen finns det många som har svårt att förstå hur två av samma kön kan attraheras av varandra och framförallt varför de ska leva ut det. Jag har hamnat i många diskussioner angående just detta och mitt sätt att se på saken börjar bli allt mer klar. Min morfar sa att det är mot naturen. Det håller jag verkligen inte med om - för vad är mer naturligt än att följa sina känslor? Dock måste jag erkänna att det rent biologiskt är fel - två av samma kön kan inte fortplanta sig tillsammans. Men då har vi tagit det till en helt annan nivå, då är frågan snarare existentiell. Vad är meningen med livet? Att fortplanta sig och se till att mänskligheten lever vidare? Att leva livet fullt ut, ta vara på alla möjligheter och göra det som känns rätt för en själv? Finns det någon mening med livet? Ni förstår väl, ska vi prata biologiskt sett så handlar det helt plötsligt om en annan sak. För mig är kärlek vad kärlek är. Det är diffust. Det handlar inte om kön. Det handlar inte om medgivande. Det handlar inte om tidsramar. Det handlar om instinkt, magkänsla, välmående och framförallt acceptans.
När jag tittade på Oprah idag var Thomas Beatie med. Världens första gravida man. I hans egen artikel [http://advocate.com/issue_story_ektid52664.asp] kan du läsa historien. Jag förstår personer som utseendemässigt inte trivs i den kropp de har, men samtidigt vill behålla sina genitalier. Det är för mig en stor skillnad på att låta någon karva i det yttre och det inre. Kanske vill man först vänja sig vid det yttre innan man tar det där sista steget till ett definitivt könsbyte. Hormoner är en helt annan sak, då sker det successivt, både kropp och själ hinner vänja sig vid förändringen. Vad jag däremot inte förstår är att Thomas inte bara ville behålla sina genitalier utan även hålla fast vid möjligheten att en dag skaffa barn. För mig känns det som att äta kakan men ändå ha den kvar. Alla kan skaffa barn, men kvinnor är de enda som verkligen kan föda det. Rätta mig om jag har fel, men Thomas känner att han är en man. Och nej, det handlar inte om att definiera vad som är normalt eller inte - det handlar om vad som är biologiskt möjligt. I varje fall för mig. En man kan inte föda barn. Punkt.
Det här är något som intresserar mig, något som jag vill ha koll på och förhoppningsvis en dag förstår ännu bättre än jag gör idag. Jag lärde mig en sak idag som jag inte hade en aning om förut. De nämnde det på Oprah och jag kände mig tvungen att googla det - det var ett sorts äcklat intresse, som stannade kvar även när jag hittade bilderna. Thomas hade nämligen fått en penis. Inte med hjälp av implantat, utan den hade växt ut. Tydligen växer klitoris och får formen av en penis när en kvinna äter testosteron. Klitorishättan finns kvar som en sorts förhud och penisen är inte i samma position som hos en man. Vi pratar inte om någon dunderkuk här, det handlar om 5-6 cm. Testiklar finns inte, men de går att operera dit liksom penisen går att operera till rätt position. Det ser bara fel ut, min hjärna vill inte ta in det för det är något som aldrig skymtats förut. Återigen handlar det verkligen inte om vad som är normalt utan vad som är (åtminstone i naturen) biologiskt möjligt. Men det fascinerar mig och det är inte något jag vill bli äcklad av att se, jag är nog bara ovan. Här följer en bild, tänk dock på att det här är FtM-transexuella personer som har genomgått operation för att få penis till "rätt" position och en av dem har plastikopererat dit testiklar. Jag vet inte om det är något som ni har reflekterat över, men penis är omgiven av mjukhet. Det beror på att penisfästet sitter mycket längre in än vad som syns, vilket jag tycker är mer tydligt på dessa personer än på killar som är födda med penis. Bilderna är funna på http://marcibowers.com/grs/ftmoutcomes.html där det också finns fler.
Unik individ
Vi pratar om mainstream som om det vore något dåligt. Vi pratar om utseende som om det inte har så stor betydelse. Vi pratar om personligheter som om alla har rätt att vara som de behagar.
Fast nu är det ju inte riktigt så. Vi uppskattar inte olikheter, vi uppskattar inte att någon sticker ut ur mängden. Vi uppskattar absolut inte att någon inte ser ut som normen, eller klär sig på ett helt annat sätt än vi. Vi uppskattar inte andra människors öppenhet och acceptans mot mänskligheten.
Vi vill ha mainstream, bra utseende och en personlighet som smälter in bra med vår egen.
Vad är det då med den där killen som lever festival-liv alltid? Han som vågar vara sig själv och klä sig som han vill, inte bara när han släpper loss på en sunkig festival. Killen som inte duschar så ofta och bara byter underkläder ibland, fast ändå inte luktar eller är ofräsch. Killen som går i rutiga herrbyxor, spetsiga skor och kråsskjorta. Killen som verkligen har hittat sig själv i vimlet av alla andra. Varför accepterar inte alla andra honom? Varför tittar vi snett och undrar vad det är för fel på honom? Varför dömer vi ut honom utan att ens ge honom en chans bara för att han är annorlunda? Är det inte individualitet vi efterlyser?! Han är glad, öppen och gör det som passar honom - vill han dansa eller sjunga så gör han det, oavsett var han är. Han är absolut inte trög eller konstig, han har egentligen oerhört bra koll på det mesta. Främst av allt sig själv - han vet vad han vill. Han vill ta vara på livet. Vad är det som är så himla fel med det???
Jag kunde inte annat än att beundra honom från första början. Även om jag var väldigt skeptisk både mot honom och hans sällskap när jag först såg dem. Det är sant, jag har tyvärr en hel del fördomar... Så fort killen hälsade så sken hans unika inre igenom. Det här är inte någon man träffar på varje dag, om ens någonsin. Vi kallade honom yr, men var han egentligen så yr? Är det inte vi som är yra i så fall - vi som anpassar oss efter mängden, vi som är rädda för att vara oss själva?
Hans tålamod och självdisciplin är inte att leka med. Gissa vem som satt utanför min lägenhet en hel dag och väntade på mig utan att flytta på sig trots att det regnade? Precis, Hufflepuff. Och nej, det är inte hans riktiga namn - bara mitt smeknamn på den fräsigaste personen jag har träffat i hela mitt liv! Jag beundrar dig.
Såklart, ingen är perfekt. Det här är killen som lagar mat utan att göra minsta ansträngning till att städa efter sig. Det här är killen som plankar på tåget mellan Göteborg och Småland (eller ja, försöker ;P). Det här är killen som försöker få sig ett hångel i Sverige trots att han tydligen redan har flickvän. Faktorer som dessa skulle i vanliga fall få mig att ta avstånd och känna lite avsmak för personen i fråga. Men inte i det här fallet. Han är så oerhört egen och underbar att hans brister inte är tillräckliga för att ta död på min beundran.
Varför tar vi inte bättre vara på personer som denna? Varför ska vi stirra ut honom och hacka på honom? Varför ska vi efter första anblicken anta att det är något fel på honom? Vi borde uppskatta hans mod och hans konstnärlighet. Det gör i varje fall jag och jag är glad att jag fick chansen att träffa en person som honom.
Det är fult att gråta!
Ser jag någon gråta tycker jag absolut inte att det är fult, det är rentav vackert. Sålänge det inte är det där hysteriska jag-ska-ta-livet-av-mig-för-min-pojkvän-har-dumpat-mig gråtandet. Är någon ledsen är det för mig en självklarhet att något har hänt dem och givetvis visar jag då att jag finns där. Ibland även om jag inte känner personen ifråga, det är bara en i mängden som är ledsen och alla andra går förbi... Mänsklighet, någon?
Varför är det då så att jag skäms när jag själv gråter? För mitt gråtande är inte något jag kan kontrollera, kommer det så kommer det. Skäller någon riktigt rejält på mig så kommer tårarna för att jag känner mig maktlös, går något åt tusan fel så gråter jag. Det är väl just det som mina tårar handlar om - jag har tappat kontroll över situationen och då gör jag det även över kroppen. Vissa stunder är det riktigt välkommet med tårar, det är vad som får vissa att förstå att de gått för långt. Att situationen är övermäktig för mig.
Hur kommer det sig då att jag inte själv förstår att situationen är övermäktig? Egentligen förstår jag ju det, problemet är att jag inte riktigt vill acceptera det. Någon har lärt mig att det är fel att gråta. Samtidigt vet jag att ett riktigt ordentligt tårfall är det som behövs ibland för att kunna gå vidare, det är rätt frisläppande på något sätt. Fast jag skäms när jag gråter. Allt jag vill är att det ska sluta så snart som möjligt så att jag bara kan fortsätta med vad det nu än var jag höll på med. Och det är fel, det är riktigt fel! Det är ett steg i riktningen mot att bli som de minnen jag har av en instängd, jag-vill-inte-prata-om-det, arg kvinna. Det är ju dit jag absolut inte vill - jag vill vara glad och empatisk. Jag vill vara mänsklig och ha medkänsla. Fast för att kunna ha det måste jag väl till sist inse att jag inte klarar av allt. Att jag är precis som alla andra...
Det är det jag inte vill erkänna, att jag är precis som alla andra - antagligen till och med lite känsligare. Fast det är ju inget fel i det, för alla är vi olika. Det krävdes rätt mycket, men till sist gav jag iaf med mig idag. Placerade mig i soffan och accepterade att situationen hade blivit övermäktig för mig, att det inte var något som gick över på en kvart igår. Det är säkert många som är som mig - när någon verkar bry sig på riktigt och undrar ifall man är okej så släpper den där tår-spärren lite och gråten kommer. För det finns faktiskt personer som är uppriktigt omtänksamma och faktiskt tar sig tiden att sitta med en. Inte för att tvunget sitta och torka ens tårar eller krama om en, det är nästan för mycket kan jag tycka. Mer bara vara. Tack för omtanken! Jag uppskattar det till max och du fick mig att tänka till.
Jag är totalt slut i hela kroppen och har fått huvudvärk, men det kan väl bli så när man låter lite av spänningen försvinna. Lite sömn kan nog hjälpa, för tabletter försöker jag undvika.
The Ultimate Rejection
"Försök igen när du växt till dig", tydligen är det vanligt för tjejer i min ålder att ha lågt blodvärde. För lågt för att ge blod. Här har jag gått och väntat på att passera 50-kilos-strecket och hålla mig stabilt ett tag, så räcker det inte ändå. Hade lågt blodtryck också, sånt har inte jag koll på. Vad ska man göra åt det liksom? Kände mig rätt nere när jag gick därifrån, välfylld med blod och besvikelse. Här vill man hjälpa till men då duger det inte... Visst, jag förstår att de inte tjänar på att slösa tid och pengar på att tömma mig på blod de sedan inte har någon nytta av - men ändå. Surt. Fast det finns en annan sak som jag verkligen har noll förståelse för: män som har sex med andra män får inte lov att ge blod. Frågade kvinnan i receptionen och tydligen handlar det om att deras sex är mycket mer riskfyllt och blodigare. Jag önskar att läkarna gjorde studiebesök på diverse porrbutiker och insåg att folk faktiskt har sex på alla tänkbara (och inte tänkbara) sätt. Frågan är inte ifall man är man eller inte. Frågan är inte ens om man har analsex eller inte - för det finns miljontals andra och mycket mer riskfyllda sätt att ha sex på. Det här är höjden av orättvisa. Kan de ha en regel som säger att man inte får ha bytt sexpartner de senaste tre månaderna, så kan de väl för tusan ha en premiss som talar om på vilket sätt man ska ha haft sex också?!
Jag är ju som sagt uträknad ur bloddjungeln, men du kan väl göra en god gärning? http://www.geblod.nu/
Vuxen?
Skrev i slutet av april ett inlägg där jag diskuterar definitioner av barn och vuxna. Den enda slutsatsen jag drar är att jag är vuxen när jag känner mig vuxen. Och nu känner jag mig vuxen.
Kan det bero på att jag fått jobbet jag velat ha i flera år? Eller på att jag faktiskt trivs med att jobba? Många tittar på yngre och fnyser, med argumentet att de är för lata för att jobba. Att de helt enkelt kommer mygla sig igenom sina första år. Så är det inte! Trivs man och gör något man tycker om, ja då anstränger man sig också.
Kan det bero på att jag fyllt tjugo? Jag tror knappast det, men visst känns det lite roligare att berätta hur gammal jag är nu. Det beror helt enkelt på att jag vet att omvärlden ser mig som mer vuxen på grund av att jag inte är tonåring längre - jag är faktiskt en tjugoåring ;)
Kan det bero på att jag ska flytta hemifrån? Njäe - delvis. För några år sedan var jag verkligen i behov av att flytta hemifrån, men nu är det bättre - så när jag väl fick en lägenhet blev jag lite tvivelaktig. Skulle jag klara det? Ansvaret? Ensamheten? Det tog ett par veckor men sedan började det plötsligt kännas mycket bättre. Jag började se fram emot att bo själv och kunna göra som jag vill, se fram emot att få allt det här ansvaret. Ansvar ger frihet som vi alla vet ;)
Kan det bero på att jag klarat av att hantera ett nej på kärleksfronten? Att jag plötsligt insåg hur mycket schysstare det är att så snabbt som möjligt berätta om sina känslor. Inte låta andra tro något som inte stämmer utan hellre berätta att "nej, jag är tyvärr inte intresserad av dig på samma sätt" hur jobbigt det än må vara. Har du en gång själv fått uppleva det kommer du själv inse hur viktigt det är att vara ärlig.
Eller kan det helt enkelt bero på allt det här? Jag känner mig mer ansvarsfull och redo. Jag vill och framförallt kan jag!
Den lille fede
Vad är det dem brukar säga, mina kära vänner? Att jag gillar tjockisar ;) Well, så är ju inte fallet - men här stämmer det in rätt bra.
Första gången *pang-bom* var på en fest hos en kompis pojkvän - hon kom lite senare än alla andra. Men när hon väl kommer in är hon allt man kunde se, blond och jättesöt. Verkligen urgullig och rolig när man pratade med henne. Kallade mig "Lillen" hela kvällen, just för att jag är liten/ser liten ut - fast det roliga är att hon själv inte är så mycket större :P
Och den lille fede? Hon träffade jag första dagen på nya jobbet. Sedan förra veckan igen, på tisdagen tror jag. Jag kände igen henne, men kunde inte riktigt placera henne - som tur var kom hon ihåg mig. Grymt ball och har en oerhörd utstrålning. Lina.
Jag tror det är så att tjejer kan attrahera mig. Många tjejer attraheras av andra tjejer tror jag faktiskt, frågan är bara om man vågar erkänna det - eller kanske ens inse det. Det är mer en beundrande attraktion än en sexuell attraktion. Det jag beundrar är deras humble way, trots att de tar över hela rummet när de kommer in. Det handlar snarare om en önskan att man själv vore sådär oerhört öppen, skön och trevlig. Det är sådana personer man faller pladask för och sedan spenderar resten av sitt liv att försöka efterlikna.
Nästan alla i mitt umgänge beundrar jag på ett eller annat sätt. Några av dem har jag direkt beundrat och därefter lärt känna för att upptäcka att de var ännu bättre än jag först trodde. Men majoriteten av mina vänner besitter någon egenskap som jag själv önskar att jag hade och tror mig kunna få om jag bara umgås tillräckligt mycket med dem. What a mess ! :P
Ta som i lördags när jag var på fest - två av mina kompisar sedan tidigare gick ut på dansgolvet. Shit vad de ägde! Kunde inte annat än tappa hakan och beundra dem till tusen, och såklart ville man själv vara lika fräsig. Jag ser upp till andra tjejer och beundrar deras styrka, egenskaper eller förmågor. Helt enkelt en sorts beundrande attraktion.
Det behövs inga ord.
Hur vet man om man är lesbisk?
Är det enklare att komma ut som kille inom gay-världen? Eller rättare sagt inom straight-världen, för det är antagligen där problematiken ligger. Jag har alltid haft en väldigt enkel syn på killar - är de ovänner så slåss de lite och sedan är allt bra igen alt. de pratar aldrig igen. Tjejer däremot är mer komplexa - det snackas bakom ryggar, det falskspelas och de har väldigt svårt att hantera förändringar. Vad händer om man kommer ut som lesbisk hos sina vänner? Det känns som att risken är väldigt stor att folk spelar förstående och accepterande men sedan snackar tusen gånger mer skit än förut. Killar är lite mer "antingen eller", antingen accepterar man homosexualitet eller så är man värsta homofoben. Varför ska brudar vara så sjukt nyanserade?!
Säkerligen har alla någon gång varit osäkra på sin sexualitet, det är jag övertygad om. Men hur kommer det sig att man måste förklara sig om man avviker från det "normala"? Det vill säga om man inte är straight? "Hej, jag är gay" okej - kul för dig, men jag bryr mig inte! Hade någon presenterat sig som "Hej, jag är straight" hade jag däremot fallit direkt! Fast det är egentligen fel av mig, för orsaken till att gay-personer gärna offentliggör det är att det inte ska uppstå missförstånd och samtidigt understryka att alla inte är straight. Det stör, det är som en nagel i mitt öga - varför ska man ursäkta sig?!
Varför är det personen som säger "Jag är kristen" och inte den som är rädd för att tro som blir ifrågasatt? För egentligen tror vi nog alla på något, vissa är bara så pass rädda för omgivningens reaktioner att de helt enkelt väljer att stå neutrala. Fast de är ju inte så neutrala, de ha trots allt på sätt och vis valt förtryckets väg. Ungefär som de passiva mobbarna - de gör inget, men de hjälper heller inte den ensamma. Ta en enkel sak som att be. När man ber så hör man själv sina argument och lyckas kanske till och med finna klarhet tack vare detta. Istället för att bära allting inom sig i ensamhet så får dessa människor ut sina tankar och känslor. Alla som ber gör det nog inte för att de tror på Gud.
Varför är det personen som säger "Nej tack, jag är nykterist" eller "En vatten, tack" som blir festens hackhöna och inte den som super sig stupfull innan sex och ligger däckad i ett hörn innan midnatt? Jag är väldigt nyfiken på vad det är som gör oansvarighet och rädsla för att vara sig själv bättre än att stå för något man tror på. Minns en gång på tåget när jag hör en tjej som pratar i mobiltelefon säga: "Om jag hade varit full hade det ju inte varit pinsamt. Nu kommer jag ju komma ihåg detta resten av mitt liv!".
Allt jag kunde tänka var: "Är du helt jävla dum i huvudet?!"
Klart att man tvekar och inte vet. Klart att man ifrågasätter saker och ting ibland. Men hur tusan ska man kunna välja rätt om det enda som accepteras är det vanliga, det man alltid har gjort? Till och med en ny frisyr är för mycket för en del... Förändringar går inte - de har stoppat in dig i ett fack för länge sedan och är inte under några som helst omständigheter beredda att ompröva sitt beslut.
Under ett samtal med min gamla filmlärare sa jag något i stil med: "Jag faller inte för ålder, utseende eller kön - jag faller för personer." Jag vill gärna tro att jag är så totalt öppen och fri från fördomar och förutfattade meningar. Men det är nog lite av en utopi. Jag hade nog inte vågat. Jag är för feg. Vad är det som egentligen hindrar en från att bli tillsammans med någon av samma kön? Rädsla för relationen, eller för vad omgivningen skulle tycka?
Så det jag undrar är väl egentligen: Hur ska man våga välja den väg som är rätt för en själv istället för den som passar omgivningen bäst? Både i smått och stort - både genomtänkt och fort? Är det verkligen bättre att vara mainstream än sig själv?!
Ålder
Barnslig då, vad betyder det? I de flesta fall gissar jag att ordet har en negativ bemärkelse. Men vad menar vi då? Är personen inkapabel att ta hand om sig själv? Beter sig personen ifråga som om denne vore förståndshandikappad? Eller är personen helt enkelt bara lekfull och glad? Små barn har ju den underbara viljan bjuda på ett leende eller en kram. Och vad är det för fel på det?
Jag fick för en tid sedan höra att jag är för gammal för att vara öppet nyfiken. Vad? Finns det en åldersgräns på det också nu? Tydligen är denna egenskap reserverad för fyra- och femåringar. Min fråga är givetvis vad problemet är med att jag är frågvis? Är det jobbigt? Vad gör det mindre jobbigt när det är en fyraåring som frågar? Så som jag har uppfattat omvärlden så får man "ingenting veta om man ingenting frågar". Jag tänker iallafall fortsätta fråga när det är något jag vill veta.
Hur gör man i ett förhållande då? Är det okej för en vuxen att vara tillsammans med ett barn? Det jag menar är: en mammig pojkvän är ju ett barn, får han då vara tillsammans med en ansvarsfull kvinna som klarar sig själv? Ett annat exempel är: en oansvarig kille som är oförmögen att se längre än näsan når i vuxen ålder (han anses alltså vara ett barn), får han bli tillsammans med en "lill-gammal" tjej som är helt oberoende av föräldrarna innan hon nått puberteten (hon anses alltså vara ett vuxet barn)? Var går gränsen? Vilken betydelse har egentligen ålder i relationer?
Att inom släkten eller arbetslivet komma bra överens med personer i en ålder långt ifrån ens egen har alltid ansetts vara en merit. Varför är det då inte en lika väl omtalad grej att bli tillsammans med någon långt ifrån ens egen ålder? Det borde ju tyda på öppenhet och en förmåga att se förbi alla skyddande skal. Men nej, det enda som stor åldersskillnad inom ett förhållande tyder på är att den äldre är äcklig och den yngre är givetvis en gold-digger. Hur rättvist är det?
Kärleken är ju blind. Det är ingen som klagar för att du blir tillsammans med en person med annat ursprung än dig, annan relation till pengar eller helt annan syn på livet. Det är ingen som tar avstånd från dig för att du är i ett destruktivt förhållande som du inte klarar dig ur på egen hand. Varför ska då folk lägga sig i när allt klickar och man funkar hur bra som helst ihop - när det enda som skiljer personerna åt är åldern.
En siffra gör inte personen. En siffra skapar inte personkemi. En siffra borde inte få vara det som avgör beslutet.
Och i arbetslivet? Ja, det är som vi alla säkert någon gång upplevt svårt att vinna förtroende eller ens uppmärksamhet bara på grund av den enkla orsaken att du är yngre. Är det rättvist? Nej, inte för fem öre! But that's life. Det borde inte ha med ålder att göra, det borde ha med kompetens att göra. Är man nu så himla vuxen borde man väl ge alla en chans att visa vad de går för innan man dömer ut dem? På en del arbetsplatser handlar det om vem som har jobbat där längst, eller vem som är släkt med rätt person. Alla har sin hierarki. På vissa ställen fungerar det faktiskt bra, på vissa ställen är det bättre sammanhållning och hänsyn till medmänniskorna.
Vi vet att yngre personer inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Vi anses vara oseriösa och veliga. Vi har låg arbetsmoral, försover oss ofta och tenderar byta jobb varje vecka. Eller? Eftersom många jobb kräver en flerårig utbildning är vi allt annat än oseriösa och har definitivt inte låg arbetsmoral. För att kunna byta jobb krävs det att vi har ett jobb från början, och att någon annan hade velat anställa oss. Jag har svårt att förstå varför arbetsgivarna har en sådan negativ bild av oss. Vi kämpar som djur för att ta oss igenom grundskolan och gymnasiet, några börjar direkt på universitetet och fortsätter kämpa. När vi sedan väl kommer ut på arbetsmarknaden, fulla av energi och laddade med uppdaterad information - ja, då är vi för unga och saknar erfarenhet.
Låt oss säga att du har ett jobb då. Du har lyckats ta steget in på ett riktigt jobb. Ett jobb där andra dagligen bedömer din kompetens och ständigt tror att du ingenting klarar av för att du är yngre än dem. Ett jobb där du varje dag anstränger dig hundra gånger mer än dina kostymklädda snofsiga kollegor bara för att försöka bevisa att du kan minst lika bra som dem. Ett jobb där du sitter vaken nätter i sträck för att göra en så proffsig presentation som möjligt eller skriva den bästa propositionen av alla. Ett jobb där du kommer bli utbränd innan du fyller 30, och ja - det förstår du ju själv, då är du ju en glidare som utnyttjar systemet och aldrig i hela ditt liv gjort rätt för dig...
Är du vuxen när du har erfarenhet och får respekt från omvärlden? Eller är du vuxen när du är villig att skaffa dig (mer) erfarenhet, ger alla en ärlig chans och försöka förtjäna respekt från omvärlden? Om du frågar mig är det senare påståendet det riktiga. Det är inte din ålder som gör dig vuxen. En vilja att utvecklas och en human människosyn gör dig vuxen. Det i sig förtjänar respekt från omvärlden.
I'm Yours
Första gången jag hörde den var faktiskt som soundtrack till en film. Jag fastnade direkt. Det var två år och några hundra låtar sedan... Förra sommaren hade Jason Mraz sin första officiella Sverigekonsert och jag åkte på festival (tro det eller ej) för att få höra honom live. Alla kände till just denna låten och slug som han är sparade han det bästa till sist. Det var riktigt bra, han sjöng den i en helt annan version än vad jag hört med honom förut. Mycket lugnare och enormt mycket mer känsla och svammel. Tidigare föredrog jag faktiskt covern av Sebastien Gomez (som dessvärre försvann från YouTube), men när Mraz drog ner på tempot så blev det också bra. Alldeles nyss såg jag videon för första gången. Den enda videon, den nya videon. Det var på tiden! Videon med en bättre version av låten än den jag först hörde - mer lik live-versionen. Oavsett vilken version låten spelas i så fyller den mig med kärlek och värme.
Det som egentligen förvånar mig mest, är att han inte har någon brud som huvudperson i videon. Förvisso borde det inte förvåna mig med tanke på vilken skön dude Mraz alltid verkat vara. Ovanligt är det iallafall. Glädjande! Videon är precis så soft som den enligt mig ska vara till den här underbara låten. Jag menar - istället för att sliska sig med en brud och visualisera varenda ord i låten så har Mraz tagit tillvara på känslan som låten förmedlar. Han är livets, eller livet är hans, och det är just det han upplever också. Livet och inte ett tillfälligt kärlekskapitel. Varför gör inte alla så? Istället för att hänga upp sig vid en person eller en period så borde fler hänge sig åt livet och ödet. Låta bli att hänga upp sig på triviala saker och materiella ting. Ta tillvara på varje dag och alla chanser man får till något bra...
Tack !
Intryck
Hur uppfattar andra dig? Är det deras uppfattning som skapar din person, eller är det du själv som formar den?
Låt oss säga att andra uppfattar dig som menlös och tråkig. Det betyder att du i deras ögon inte är något särskilt, ditt sätt att framhäva dig själv och det du gör är för dem tråkigt. Du sköter dig i skolan, du gör aldrig väsen av dig, du dricker inte särskilt ofta och du är inte särskilt förtjust i att prata ytligheter utan funderar hellre över mer intellektuella saker. För det första lovar jag dig att många andra skulle finna dig som en mycket intressant person - någon med lite mer djup och personlighet än många andra tjejer. Några uppfattar dig som töntig för att du är trevlig mot äldre människor (ja, nästan vem som helst) och går på biblioteket för att låna böcker och utvecklas. De som redan finner dig intressant skulle bara gilla dig ännu mer om de fick höra detta. Men du då? Hur uppfattar du dig själv? Tycker du att du är menlös och tråkigt? Tycker du att du är intressant? Är syftet med att gå till biblioteket att ge andra en chans att inse hur töntig du är? Eller är det för att någon annan ska imponeras av att du läser böcker?
Om andra uppfattar dig som världens största bitch - betyder det inte att du är det. Däremot borde du kanske börja tänka på din hårda framtoning om du i framtiden vill bli sedd på ett annat sätt. Har du inget emot att andra ser dig som en bitch så fortsätt vara hård och kall. Fortsätt att stänga andra människor ute och fälla taskiga kommentarer hela tiden. Du anser inte själv att du är kall, hård eller taskig. Det är ju bara alla andra som är så mycket känsligare än vad du är... Jag tycker det är en stor skillnad på dessa båda grupper: om du uppfattas som menlös och tråkig skadar du ingen annan; men om du däremot uppfattas som en bitch är det antaligen för att du väldigt ofta sårar andra och trampar på deras tår. Så som bitch borde man kanske försöka bli lite mer ödmjuk och leta rätt på sin empati. Samtidigt så ska du ju inte börja bete dig på ett annat vis om du själv är nöjd med hur du gör. Då får du helt enkelt ta det faktum att andra tar avstånd och inte gärna anförtror sig åt dig.
Är det kanske så att vi alla bara försöker hitta oss själva? Det skulle ju faktiskt kunna vara så att du gör det som känns rätt, det som känns mest "du". Betyder det att vi bör ändra på oss själva för att andra ska uppfatta oss på rätt sätt? Det sättet som vi ser oss själva? Nej gott folk - sanningen är subjektiv och oavsett hur du anstränger dig kommer inte alla andra tycka som du. Självklart är det inte roligt att känna sig missuppfattad av hela sin omgivning, men jag tror att det är något man får ta. Plötsligt kanske du stöter på någon som har en uppfattning mer lik din egen och uppfattar dig på rätt sätt. Någon som tar det som en självklarhet att man är trevlig mot andra människor och tycker det är sött att man går på biblioteket men inte tvunget gör det själv. Någon som har samma ärliga och hårda personlighet som du och därför tycker du är hur bra som helst istället för så totalt mesig och "svenskt feg" som alla andra där ute. Trivs du inte i ditt umgänge, så testa dina vingar och försök hitta ett annat. Stanna inte kvar där du blir nedtryckt och folk alltid vill påpeka hur de ser dig hur negativt det än är. Givetvis ska man vara ärlig, men varför göra sitt yttersta för att få någon annan att må dåligt?
Var den du är och bry dig inte så mycket om vilken etikett andra sätter på dig, så länge du själv trivs.
Valentines
Andra singlar dissar dagen för att de inte har någon partner och känner sig extra ensamma, kanske har de till och med lite ångest över att inte få den där extra uppmärksamheten av någon. Fast oftast dissas dagen med arga argument som att det är ett meningslöst försäljningsknep påhittat av affärerna. Jag är ledsen att jag måste vara den som berättar den hårda sanningen för er. Men... - det är faktiskt så att ni har fått allt om bakfoten, det är inte affärerna som "hittat på" dagen även om de blåser upp det hela för att bättra på sina försäljningssiffror - but hey, who wouldn't?
Det finns olika teorier bakom hur Alla Hjärtans Dag uppkom. En legend är att en romersk präst vid namn Valentius under 270-talet vigde förälskade par trots att kejsare Claudius II hade förbjudit detta. Orsaken till att han förbjudit äktenskap var att han kommit underfund med att de bästa krigarna var ogifta ungmän. Detta eftersom de hade styrkan och modet men saknade något som höll dem kvar hemma. Det Valentius gjorde var alltså att fortsätta tro på kärleken och våga stötta den trots att han gick emot "reglerna". Legenden säger även att han under sin tid i fängelse (där han givetvis fick spendera resten av sitt liv) själv förälskade sig i fångvaktarens dotter. Breven till henne signerades "From Your Valentius", vilket är väldigt likt vad vi använder oss av idag. En helt annan teori berättar att ursprunget till dagen ligger i en ceremoni bland ungdomarna från Rom. I mitten av februari skrev de sitt namn på en lapp och sedan lottade man helt kallt ihop par. Å andra sidan var det ju ett sätt att samla alla och få dem att umgås och förhoppningsvis ha roligt tillsammans. I vilket fall så var det påven Gelasius som i slutet av 400-talet utropade just den 14 februari till minne av St. Valentius.
Man skulle kunna säga att vi den fjortonde hyllar mannen som stod för vad han trodde på och hjälpte andra att tillkännage sin kärlek för varandra. Så visst handlar det om kärlek mellan två partners, men lika mycket handlar det om att ställa upp för varandra och visa omtanke. Det känns lite som viskleken faktiskt. Syftet bakom dagen har försvunnit lite, eller snarare förändrats. Fast det är ju inte så konstigt egentligen när man tänker på hur länge den här dagen verkar ha uppmärksammats.
På Alla Hjärtans Dag i år tog jag på förmiddagen hand om en vänninas barn i några timmar. Hon är ensamstående och vem som helst kan ju förstå att hon behöver lite avlastning ibland. Vi gick och handlade (eller ja, ungen åkte förvisso i vagnen) och efter att ha lämnat barnet i minst lika bra skick som jag fick henne så var det dags att laga mat. Det blev en stek av rostbiff, klyftpotatis, bearnaisesås, vitlöksbröd och sallad. Därefter var det bara att se till att de som jag är tacksam över att ha i mitt liv närvarade. Min bror kom upp från Lund, vilket min positiva moder aldrig trodde att han skulle göra ("Tror du verkligen han kommer hit bara för att äta") - men min bror, han kan man lita på! Han ger ju för tusan inte ens ut mitt nummer till efterhängsna killar,,, haha! Inte för att jag förstår hur en kille vågar fråga min bror efter mitt nummer, men inte mig. Åter till ämnet. Givetvis var även min mor här, likaså min morfar (som mer eller mindre har agerat fadersfigur, ihop med min morbror, men även är min stora idol) och sist men inte minst - min "gamla" barnvakt med sitt lilla barn :) Personer som har gjort mig till den jag är idag och vars sällskap jag uppskattar väldigt mycket!
Beauty
I ett försök att ha lite självdistans får jag väl säga att jag oftast inte, istället för aldrig, beundrar människors yttre bara för deras yttre. Sedan långt tillbaka har tjejer omkring mig dreglat sig till uttorkning över killar med sex-pack och för övrigt muskulösa kroppar. Jag har personligen svårt att se endast själva kroppen som något tändande, eller avtändande för den delen. Det förekommer snarare oftare om andra tjejer - fast då handlar det i de flesta fall om att de har en utstrålning jag beundrar, eller helt enkelt ett utseende/outfit som jag avundas. Att inleda något med en person som enbart bygger på deras utseende känns väldigt avlägset för mig. Missförstå mig inte, jag attraheras självklart av ett fräscht utseende och är helt införstådd med att det är något som utnyttjas till fullo vid sex, det jag menar är att det för mig krävs mer än bara ett snyggt utseende och en kropp.
Många gånger har jag försökt förklara mitt tankesätt, som för många verkar vara underligt, men för mig är alldeles logiskt. Det handlar om att jag kan tycka att en person ser bra ut, hoppas att personligheten matchar och pratar med denne. Märker jag då att vi är väldigt olika eller om personen är väldigt översittaraktig, eller totalt korkad (vilket säkert får mig att framstå som en översittare) - så förändras även min syn på denna personens yttre. Charmen försvinner på något sätt och attraktionen likaså. Det fungerar precis likadant åt andra hållet - träffar jag en person som är ganska "vanlig" i sitt utseende bildar jag lätt en uppfattning om att personligheten inte heller är speciellt extraordinär. Efter att ha umgåtts en period och lärt känna varann bättre, märker jag ofta att den här personen är allt annat än alldaglig. Efterhand som jag inser det så blir även personen yttre vackrare och mer attraktivt i mina ögon.
Låt mig berätta en episod som väldigt tydligt förklarar det hela. Första gången jag såg Titanic var när den just kommit ut på VHS. Tjejerna omkring mig var totalt hajpade över hur snygg DiCaprio var och som den "Emma Tvärtemot" jag alltid varit så skulle jag givetvis motsätta mig detta. Han var ful, nästan lite slemmig och förstörde i princip hela filmen för mig (inte för att jag kanske förstod filmen till fullo vid 10 års ålder ändå, men iallafall). Jag vägrade se Titanic igen, och än mindre någon annan film där han medverkade - samma visa som för Brad Pitt med andra ord. När jag i gymnasiet hade turen att tilldelas samma lärare på två olika skolor presenterades jag för många spännande filmer som jag annars aldrig hade kunnat tänka mig att se. Bland dessa var Seven, som jag just erinrade mig om att Pitt medverkar i, och Gilbert Grape, som DiCaprio spelar i. Pitt lever fortfarande i ungefär samma fördömda kategori, medan DiCaprio växte i mina ögon. Han gör en oerhört trovärdig insats i filmen som en ung pojke med autism, och han berörde mig djupt. Efter att tvingats se Gilbert Grape försvann min avsmak för DiCaprio. Alla fördomar jag hade om honom försvann och ersattes istället med beundran. När jag sedan ikväll såg Titanic för andra gången i mitt liv, slogs jag av DiCaprios skönhet när han väl syntes i bild. Det var alltså inte förrän han hade gjort ett genuint intryck rent emotionellt på mig som fördomarna försvann och jag kunde se honom med klara ögon.
Med andra ord så påverkar sättet jag uppfattar en person(lighet) mitt sätt att se på personen. Jag lämnar inte allt till ödet åt deras kropp, men jag ska inte ljuga - även jag dömer ut folk ibland. Fast det är snarare så att jag dömer ut "snygga" människor (antagligen av ren osäkerhet i mig själv - med ursäkten att de säkert ändå är bitchiga och blåsta) än att döma ut "fula" människor sett med samhällets ideal. Då och då har jag turen att inte riktigt hinna döma ut dem, utan bara döma dem och sedan upptäcka hur katastrofalt fel jag hade. Det händer att jag, som med DiCaprio, blir riktigt positivt överraskad när mina ögon tvättats från alla fördomar och jag kan se hur fantastisk (både till det yttre och inre) den här personen egentligen är.
